Morgonpromenader för hälsan och själen

Nu har det ju bara gått fem dagar av den här veckan, men jag är inne i ett flow. Varje morgon, efter att jag kört Elli upp till förskolan, så ställer jag bilen vid ingången till ett av världens - förmodligen - vackraste promenadstråk. Sedan går jag mellan 40-70 min (oftast kring 60). Jag har lurar i öronen och lyssnar på böcker - perfekt för en som mig som älskar att läsa, men inte tar mig tiden (ni vet, barn och sånt brukar prioriteras). Ibland sliter jag ur lurarna och lyssnar på stenarna som skramlar runt vid strandkanten när vågorna rullar in och ut istället. Det är en underbar stund. Så lugnt och skönt och bara jag och naturen (och iPoden då).

När jag kommer hem sitter oftast Aris och Max och väntar på mig och den senare skiner upp som en sol varje gång jag stiger in genom dörren. Vi leker en stund och intar sedan frukost, Aris brukar bege sig till hotellet för att jobba strax därefter. Och dagen fortsätter som vanligt.

Men den där promenaden på morgonen ändrar ändå känslan inom en under hela resten av dagen. Man är friskare, starkare och mer harmonisk. Detta tänker jag fortsätta med!

Med nya snygga skor och allt!

0

Sunkmorsan

Sedär, det tog inte många minuter, "Eye of the Tiger" spelar fortfarande och redan är motivationen tillbaka. Funkar varje gång.

Jag går igenom någon sorts personlig kris tror jag. Jag har tappat intresset för mig själv, eller orken att upprätthålla ett intresse kanske snarare. Blir det så automatiskt när man blir äldre, för jag ser inte att det händer någon av mina vänner, bara mig. Har det med småbarnsåldern att göra? Kommer intresset tillbaka? Eller är jag dömd att vara en halvplufsig, otrendig typ med utväxt och bekväma kläder hellre än snygga för resten av livet?

Emellanåt intalar jag mig själv att det handlar om att jag har nått en punkt i livet där jag är nöjd med mig själv, oavsett om jag har lite extravalkar eller välsittande kläder. Att det handlar om att jag har slappnat av. Men det är inte riktigt sant. Jag är bara för lat. Orkar inte bry mig. Åh fy fan vad hemskt..!

Jag vill så gärna rycka upp mig, gå morgonpromenader för hälsan och formens skull - men jag orkar inte. Jag vill bära tighta jeans för att det är så snyggt - men de är för obekväma. Jag vill färga håret, för att det behöver fräschas upp - men nä, zzzuck. Färga fransar och bryn, plocka brynen, måla naglarna, sminka mig, köpa lite nytt till garderoben? Ingen inspiration. Alls.

Så trött på mig själv...

Önskar att jag hade Apollo att peppa mig...

0

Annons:

Just a man and his will to survive

Har inte så mycket blogginspo. Igen. Men jag ska kämpa mig igenom detta den här gången, inte bara ge upp. Så här kommer min favoritpepplåt som kanske ger mig motivationen tillbaka.

Jag Ä L S K A D E Rocky-filmerna som ung tonåring. Ohälsosamt mycket. Vet inte riktigt vad det säger om mig...

0

Winter blues

Jag är så obeskrivligt trött precis hela tiden, asocial och hängig. Vinter. Jag är inte deppig, bara fullständigt tom på energi. Önskar att jag kunde gå i ide och vakna i april, eller i alla fall klä på mig en skön pyjamas och spendera följande två månader under en filt  soffan med en stor skål kinapuffar i knät - en skål som fylldes på automatiskt. Barnen kunde komma och kela med mig hur mycket och när än de ville, men allt annat kring dem skötte någon annan. Jag skulle sova minst 14 timmar per dygn. Tänk så pigg och utvilad jag skulle vara inför de aktiva sommarmånaderna sedan...

0

Annons:

Bäste dansaren jag känner

Elli pratar om Bambi som hon just lyssnat på och Max dansar och sjunger. I vanlig ordning alltså.

0