Julen 2011

9 januari, 2012, 14:09 i Familjeliv, Resor

Första vardagen efter julsemestern. Elli är tillbaka på förskolan och jag har fejat loss för att komma i ordning här hemma, märkligt vad mycket som behöver städas, tvättas och fixas när man har varit på semester, jag tycker inte att det är rimligt.

Julen var ljuvlig, Sverige var varmt och i alla fönster lyste stakar och stjärnor. Min mamma skämde bort mig något alldeles fruktansvärt, både med barnhjälp, mat och allmän uppassning. Jag fick träffa pappa mycket också - och brorsorna, svägerskan och mina ljuvliga brorsbarn. Små glimtar av alla de viktigaste släktingar och vänner fick jag med. Jag hade velat träffa alla mer men är så nöjd över det jag fick. Efter 5,5 år i exil så vet jag numera vad jag kan förvänta mig av de korta små tillfällena i Sverige. Mindre stress. Mer kärlek. En hel himla massa kärlek faktiskt.

Aris stod inte ut i det stora, kalla, tomma huset utan oss, så efter 6 dagar stod han i mammas dörr med sin backpack på ryggen. Vilken underbar halvöverraskning! Det var menat att vara en överraskning, men den var för svår att få till utan att avslöja sig, men härligt var det likväl.

Nu är vi alltså hemma igen, vedkaminen brinner från morgon till kväll och vi har det varmt och mysigt här hemma. Ikväll blir det kyckling med apelsin och ingefära till middag, de står och marinerar as we speak.

Livet är bra fint.

Kusierna Maximos och Alvin äter mormor/farmors goda Spaghetti Bolognese.

Fick äntligen träffa ljuvliga lilla Alice!

Moster Neyda och lilla Elli

Fina mamma vid julstjärnan i köket

Jag ville posa med Alice vid stjärnan

Max och Elli myser i mormors soffa - samma soffa som jag, Jim och Måns härjade omkring i för drygt 20 år sedan.

En julprinsessa

Tomten kom!

Att öppna presenter och klappar är en riktig höjdare!

Min underbara mamma

Max nya fotomin

Min fine pappa hälsade på många gånger

Max i morfars famn hemma hos Vanja

Jag och mina kusiner - bara Johan saknas. Innan Neyda kom var jag alltid enda tjejen.

Bästis. Övernaturligt snygg.

Johanna och Emma efter en trevlig middag med efterföljande cocktails.

Aris kom och vi drog till Leos Lekland

Alla hade fruktasvärt roligt. Kanske den bästa dagen på hela semestern...

Mamma och Alice.

Gullefjunet Alvin gillade rutschkanorna.

Till slut vågade Elli också, wiiie!

Max gillade bollhavet bäst

Efteråt käkade vi tomtegröt, saffransgifflar och pepparkakor hemma hos mamma.

Milia

1 december, 2011, 8:58 i Äktenskapet, Resor

Jag och Aris lämnade barnen hos svärmor vid lunchtid i måndags och körde till den ekologiska byn Milia. När vi klev ur bilen slogs vi av hur kallt det var - säkert 10 grader kallare än i Paleohora som bara ligger 45 minuter bort. En porlande bäck, orangea lövverk, ett landskap som taget ur en Grimm-saga, vedspis att värma fötterna vid och en massa, massa kärlek. Ett dygn stannade vi i Milia och det var oerhört mysigt och välgörande.

Julen 2011 - var?

25 november, 2011, 12:25 i Familjeliv, Jο, Resor

Har sanslös beslutsångest. Är fruktansvärt sugen på att åka hem och fira jul i Sverige i år, även om jag hade bestämt mig för att det får bli en grekisk jul denna gång. Det finns oerhört starka motiveringar till både och, jag blir galen!

För en svensk jul:

Elli längtar som en galning efter att få resa till Sverige och verkar associera julen mer med Sverige än med Grekland.

Jag vill träffa mina brorsbarn! De ska eventuellt flytta till Bolivia nästa år. Lilla Alice, 2 månader, har jag inte ens träffat.

Jag behöver klippa mig (och den enda frisör jag låter sätta en sax i mitt hår finns hemma i Malmö).

En svensk jul slår en grekisk med hästlängder.

Familjemyyyys, juleljus och kanske, kanske snöööö!!!

För en grekisk jul:

Jag har jättemycket jobb och kommer kunna fokusera mycket bättre på det om jag är hemma i Paleohora.

Känner för att fira jul med min man i år.

Det blir enormt mycket billigare att stanna här, och plånboken väller inte direkt över med pengar...

Nu vet jag vad ni tänker säga: Ta med mannen till Sverige och se till att mormor ställer upp som barnvakt några timmar om dagen så att du hinner jobba. Då finns det bara den ekonomiska biten kvar som hindrar dig - och då väger Sverigelistan tyngre.

Jo... förvisso. Men han har inte lust att åka till kylan och då har vi ändå inte kul i Sverige. Det är liksom inte så lätt att ändra på. Och det där med barnvakt hade säkert ordnats, men det har också att göra med min självdisciplin, som är en av mina svaga punkter.

Hjärnan säger klart och tydligt Jul i Grekland!, medan hjärtat kämpar för en Jul i Sverige.

Fortsättning följer... antar jag.

De här bilderna är från julen 2008 då Elli var drygt ett år och Aris besökte Sverige för första (och hittills enda) gången. Elli var söt som socker (herreguuuud vilken liten goding!) och jag var en riktig pingla (tydligen!). Aris frös mest. Och fick vinterkräksjukan.

Ögonblick från Sverige

2 september, 2011, 16:51 i Resor

Tillbaka efter underbar semester

10 augusti, 2011, 9:27 i Barnen, Jο, Resor

Nu är jag tillbaka gott folk! Semestern var intensiv och härlig och jag hade så mycket annat för mig att bloggen fick stå åt sidan ett tag. Först var ju mamma här i tre veckor, vilket var så underbart skönt. Inte bara är det härligt med hennes sällskap utan också att få hjälp med barnpassning i stort sett när som helst. Sedan åkte vi tillbaka till Sverige tillsammans och spenderade tre veckor i ett svalt och skönt Malmö. Jag fick träffa både släktingar och vänner flera gånger om och jag känner mig helnöjd med allt. Mamma tog över Max totalt och hade honom till och med på nätterna, jag fick känna på hur det kan vara att vara pappa (och inser varför det är så lätt för mannen att önska sig en massa barn).

I söndags kom vi tillbaka hem till Paleohora. Det var faktiskt ganska odramatiskt att ta avsked och återvända hem, även om det såklart alltid kniper lite i hjärtat. Men sex veckor (eller tre) ska man vara tacksam för.

Jag inser sedan jag är tillbaka hur mycket jag älskar mitt stora hus, jag vill bara städa och feja tills det gnistrar och det är ganska olikt mig. Det är ljuvligt med utrymme, varmt hav, att få sova tillsammans med mannen igen, att äta grekiska sallad i hettan, att lyssna och titta på den stora, grekiska släkten som är så oehört olik min egen.

Jag känner mig i harmoni faktiskt, som att jag hittade mig själv och lite extra styrka genom att få lite distans från det grekiska livet och de grekiska normerna, insikt om att jag själv är mitt enda hinder. Man ska dra fördelar ur det som erbjuds, men också tacka nej till det som inte känns rätt och var gränserna går blir ganska suddiga om man stannar i samma miljö för länge. Men nu har jag bra koll och livet känns väldigt fint.

Idag ska jag ta med Elli till Limnoupolis i Chania, det är tydligen ett jättestort vattenland. Aris släktingar ska också dit så Elli får leka med kusiner och nästkusiner tills hon stupar. Själv ska jag tjattra med Aris kusiner och systrar tills jag tröttnar och går och plaskar istället. Det blir nog fint. Maximos får stanna hemma med yaya och jag är nervös. Konstigt va? Innan hade jag inga problem med att lämna honom där, men han har blivit så mammig och är en så känslig typ. Yaya är underbar, men väldigt olik mig. Men det går förhoppningsvis bra. Annars få väl pappan rycka in, om det nu hjälper...

Ett härligt semesterminne: Elli med sina kompisar Meia, Tilde och Jolie i min fina barndomsvän Zallis trädgård.

I Sverige

19 juli, 2011, 20:46 i Barnen, Grekland, Jο, Resor

Nu är vi framme i Sverige och det är härligt. Luften är så frisk och ren och klar och lätt att andas och jag njuter av varenda andetag, som jag har saknat den här luften alltså. Temperaturen är fantastisk: jeans, t-shirt och sandaler och kanske en kofta emellanåt, bästa temperaturen, helt klart. Lagom till att vi åkte så kom värmeböljan till Kreta och jag är verkligen lycklig över att få slippa den. Aris säger att vårt hus är som en ugn.

Vi kom hit i söndags och redan igår, måndag, satte cirkusskolan igång för lilla Elli. Hon är yngst i den yngsta gruppen men kavat som få och klarar sig över förväntan bra. Rebecka, min fina, fina barndomsvän, håller lektionerna tillsammans med chilenska Katalina och de är så himla fina mot barnen. Jag och Elli kör från Malmö strax efter klockan 8 på morgonen och är framme i Abbekås vid 9 så det är ganska mycket körande, men det tycker ju jag bara är skoj. Jag får låna storebrors bil, vilket jag är väldigt tacksam för. Livet blir så vansinnigt mycket enklare med bil.Vid 11 är lektionen slut och vid 12 är vi tillbaka i Malmö.

Igår kom pappa förbi efter jobbet, vi åt middag tillsammans och lekte med barnen, hur mysigt som helst.

Idag körde jag och Elli till Mobilia efter cirkusskolan, jag hade lovat henne nya ballerinaskor. Hon fick ett par ceriserosa och ett par svarta, samt lite nya strumpbyxor.

Nu på kvällen kom Carina med sina döttrar Nema och Meia och hälsade på, det blev riktigt livat och det var så otroligt mysigt att få träffa dem, de är som familj för mig.

Denna gången gick det ett år mellan besöken här i Sverige och det känns. Varje gång jag kommer förundras jag över hur världen tycks stå still här, allt är sig så likt. Det är som att resa bakåt i tiden på ett sätt, en massa känslor rörs upp - både bra och dåliga, men mest bra. Nostalgi.

Jag satt i bilen och funderade på hur mitt liv hade sett ut om jag bodde här, men det gick inte ens att föreställa. Mitt liv är på Kreta och Sverige blir mer och mer en plats som jag förknippar med mina barn- och ungdomsår. Jag tror aldrig att jag kommer att bo här mer. Det kanske ter sig som en självklarhet, men det är inte förrän nu som jag verkligen känner det på riktigt. Jag älskar och beundrar det här landet, det är mitt hem, mina rötter och en väldigt stor del av det som är jag. Men mitt liv finns inte här längre. Mina barn är små greker och min vardag utspelar sig vid Medelhavet, under olivträd och till getternas eviga bräkande.

Jag älskar alltihopa.

Det här satans bildtvånget kommer att ge er många bilder av den här typen i fortsättingen, för min kamera är trasig.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 5

13 mars, 2011, 18:00 i Historia, Resor

Jag åkte först hem till mamma i Malmö. Jag skulle packa om och hämta andan innan jag skulle vidare till Nick i London. Jag var hög på livet, lite manisk kanske... Tänk att jag snart skulle vara i hans famn igen! Mamma sa att jag kunde komma hem när som helst om det inte blev som jag hade förväntat mig. Yeah, yeah, yeah, mamma...

Morgonen då flyget gick var jag såklart nervös. Jag hade ju trots allt bara träffat honom under en veckas tid och sedan dess hade sex-sju väldigt omtumlande veckor passerat.

Nick mötte mig på tågstationen i London, han hade köpt blommor. Vi tog en taxi hem till honom, han delade lägenhet med en väldigt gullig kille, sydafrikanen Lucas/Luke/Lukie. Jag fick tunghäfta när jag äntligen fick träffa mina drömmars man igen. Jag sa knappt någonting och allt som hade känts så himla rätt i Australien kändes väldigt konstigt nu. Mitt hjärta brann fortfarande, men någonting var annorlunda.

Tre ganska destruktiva veckor följde. Nick kunde vara direkt elak varvat med att höja mig till skyarna. Han hälsade på hos sitt ex ett flertal gånger "de behövde prata", han gick i hypnoterapi och fick höra att exet VAR fel person för honom (men, det trodde jag att du var övertygad om redan närjag träffade dig i Australien?), han gav alltid storbystade tjejer smickrande kommentarer, både med ord och med sina händer (om han var påverkad). Han drack varje kväll och festade "på riktigt" när vi gick ut. Jag minns en natt att jag bad honom att vara försiktig med mig, att jag var ömtålig och inte ville att han skulle krossa mitt hjärta. Han skrattade åt mig, lyfte upp mig i luften och snurrade runt, runt "You are sooo sweet! My little sweetheart..:".

En kväll, när vi hade spenderat nästan en hel dag med varandra i hans lägenhet, utan att knappt utbyta fem ord med varandra så frågade han vad jag tyckte om Luke, hans roomie. Jag sa att jag tyckte mycket om honom, han var både snygg och mycket trevlig. Då sa Nick att jag gärna fick göra vad jag ville med honom, det gjorde honom ingenting och Luke verkade ju gilla mig. Lukie var väldigt varm och förstående, han såg hur svår Nick var och tyckte att han var dum som inte skärpte sig för att göra livet lättare för oss alla. Han brukade krama och trösta mig när Nick var ute och efter ett tag önskade jag emellanåt att det var Lukie som var min kille istället för Nick. Men jag gjorde aldrig någon verklighet av Nicks förslag för hur mycket jag än hade dragits in i Nick "fria kärlek" så tyckte jag att det var elakt av honom att försöka fösa mig in i någon annans armar.

Efter bara någon vecka kände jag mig ganska deprimerad. Jag försökte ta mig samma och hittade ett jobb som bokare på en comedy club, det gav fem pund i timmen. De fina stunderna med Nick var helt magiska, han var verkligen en riktig djuping och vi hade många gemensamma nämnare. Under den hårda, schitzofrena ytan hade han en väldigt kärleksfull och vacker själ. Tyvärr var de stunderna väldigt få. Nick blev snart helt kall och all magi försvann.

Efter tre veckor sa jag åt Nick att jag funderade på att åka hem till Sverige igen. Att det inte alls kändes bra, att han inte var redo för mig och min kärlek, att vi kanske kunde testa igen til sommaren, när saker hade ordnats upp för honom. Han såg lättad ut och frågade när jag skulle åka. Det kändes som att allt som var jag hade krossats. Det fanns bara spillror kvar. Sista natten hittade vi magi igen och stannade uppe till tidig morgon. Lagom till att jag skulle gå ner till taxin somnade han. Vi sa inte ens hejdå.

Jag grät när planet lyfte. Han hade fortfarande mitt hjärta i ett järngrepp. Jag trodde att det skulle bli vi, så fort han hade kommit på fötter igen. Åh, gud, vad jag var naiv.

Jag kom hem till mamma och satt i mitt gamla rum och grät i flera veckor. Jag pratade med Nick varje dag och efter ett tag kom det fram att han skulle testa sitt förhållande med exet ännu en gång. Jag stöttade honom men grät när vi la på. Jävla, jävla liv. Jag skulle aldrig någonsin älska någon igen.

Jag försökte ta foton som skulle förmedla smärtan inom mig. Fniss.

Jag sa upp min och Håkans lägenhet, det var knappt att jag orkade med ens det. Jag ville bort, men orkade inte mer. Jag var helt slut. Dränerad.

Valborgsmässoafton firade vi hos mammas pojkvän Richard. Hans dotter Lydia lyssnade med stora öron på mina spännande turer under våren och jag hävde ur mig den ena visdomen om kärleken och livet efter den andra. De lite äldre i sällskapen fnissade diskret. "Kärlek ska vara fri och kravlös! Älskar du någon så är du glad när den är glad! Kärlek är osjälvisk!" osv. Jag sa att jag funderade på att åka tillbaka till London - inte till Nick! - och jobba där över sommaren. Lydia frågade om inte Kreta lät intressant. Hon hade träffat en man där året innan som erbjudit henne ett jobb om hon ville, men det ville hon inte, hon var dessutom bara 17 år. Det träffade helt rätt och jag bad henne ringa greken direkt. Vi bestämde samma kväll att jag skulle hitta en biljett och komma ner så fort som bara möjligt. Han skulle kolla upp boendealternativ. För första gången sedan februari kändes det som att livet gick i rätt riktning igen. Kanske. Jag gjorde upp planer för att yoga på stranden i skymningen, leva hälsosamt och rena mig själv från all sorg.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 4

13 mars, 2011, 9:13 i Historia, Okategoriserade, Resor

Veckorna gick lååångsamt. Jag skrev in mig på Uni och tyckte att kurserna, som handlade om engelsk litteratur på olika sätt, verkade väldigt intressanta. Jag försökte läsa lite av kurslitteraturen, men efter Chopins fantastiska verk hade jag inte lust att läsa annat. Jag hade bara lust att resa till Nick. All logik försvann i takt med att rädslan för att Nick skulle glömma mig växte.

Efter två veckor fick vi äntligen prata i telefon. Jag sa att jag skulle komma till honom så fort min termin var slut, det skulle vara i typ juni. Nu var det fabruari. Det kändes verkligen som ett omöjligt tidsperspektiv. Varje dag kändes som ett år. Nick var bedrövad. Någon hade eldat upp hans nya bil och hans ex "terrade" honom. Massor av negativ energi sände han ut, men jag märkte det knappt. Det enda som var viktigt var att höra att han längtade efter mig och det kom i slutet av varje samtal. Jag missade liksom det andra på något sätt. Han pressade mig inte alls att komma innan terminen skulle avslutas, till sommaren skulle det vara bättre timing ändå. Just nu hade han massor av jobb och han behövde avsluta vissa "grejer".

Jag lyssnade inte och efter ytterligare några veckor tänkte jag att det inte var lönt för mig att plugga om jag inte kunde tänka på något annat än min kärlek som kämpade med vardagen på andra sidan jordklotet. Jag behövde finnas hos honom, varenda cell i min kropp ville till London. Jag bestämde mig för att hoppa av min utbildning och flyga hemåt efter ca fem veckor i Melbourne. Jag fick min nya hemresa en och en halv vecka senare.

Den där sista tiden var helt sjuk för så fort jag hade bestämt mig för att följa mitt hjärta och Nicks famn bara fanns två veckor bort så kunde jag plötsligt slappna av och njuta av fantastiska Australien.

Jag testade surfing, knöt en massa vänskapskontakter och inledde en liten romans med aussien Paul. Nick hade uppmuntrat mig att göra vad jag känner för, han blev inte svartsjuk. Nick var för så kallad "fri kärlek" och jag drogs med, tyckte snart att den enda sanna kärleken var fri. Jag hade det underbart med söte Paul som var lång och blond med stora gröna ögon. Vi badade nakna i natten och åkte på vinprovning på den australiensiska landsbygden. Han lagade mat åt mig varje kväll och sa att jag kanske skulle överväga att stanna i Australien ändå. Det blev till slut ganska lockande, men jag övertygades inte helt. Hjärtat bankade trots allt betydligt hårdare för mystiske Nick i England. Och min plats på Uni hade gått förlorad. Och biljetten var ju bokad. Och...

Jag och Paul.

Mitt i det här kom Håkan och hälsade på. Han hade fått några veckor att smälta allt som hänt och var på föredömligt gott humör. Det var oerhört skönt att få träffa honom, att få avsluta oss på ett vettigt sätt och lämna varandra som vänner. Jag kände då att jag hade gjort rätt även om jag fortfarande verkligen älskade Håkan som person. Det gör jag än idag.

Att säga hejdå till Paul var också svårt. Jag hade verkligen surrat in mig själv i ett besvärligt känslotrassel. På flyget från Melbourne hade jag en obehaglig känsla i kroppen att det jag gjorde kanske inte var det rätta ändå. De tankarna skakade jag av mig så gott jag kunde och fjärilarna i magen var inte nådiga.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 3

12 mars, 2011, 10:22 i Historia, Resor

Jag minns att det var stickande sol ute när Håkan ringde, vilket han gjorde ganska snart efter att jag tagit ett djupt andetag och slagit på telefonen. Jag satt och kontemplerade över livet med fötterna i en barnpool på det där dyra hotellet jag hade bott på den där sista natten med Nick. Jag hade inte orkat fatta ett enda beslut och stannat där en natt till, till sjukt överpris.

Håkan var så glad att min telefon äntligen "fungerade". Jag fick en tupp i halsen när jag hörde hans gulliga röst, han var på väg upp i nålen på Nya Zeeland och hade jättehärligt, men saknade mig "som tusan". Jag sa att dykkursen hade varit helt underbar, det bästa jag gjort i mitt liv. Så långt hade jag ju inte ljugit. Han sa att jag lät konstig. Jag svarade att allt var perfekt, men rösten darrade lite. Håkan kände mig bättre än jag själv gjorde och var långt ifrån övertygad. Vi la på efter en stund och jag började gråta och skälva såg hur hela mitt liv föll i bitar. Jag kunde ju omöjligt leva med en sån lögn, hur hade jag trott att jag skulle kunna det? Dessutom var det Nick mitt hjärta skrek efter. Inte Håkan.

Jag skrev i ett sms att jag hade "varit med någon annan". Jävligt fult såklart, men jag orkade inte något annat. Direkt efter ringde jag mamma och berättade allt. "Lilla gumman... vad du har ställt till det för dig" fick hon ur sig, följt av att "... men man ska alltid följa sitt hjärta.". Det var nog svårt för henne att säga, för hon älskade Håkan, vi hade varit oskiljaktiga i nästan fyra år.

Sen följde många desperata telefonsamtal och -sms. Håkan var arg och ledsen och allt annat man blir när man sviks så brutalt av sin stora kärlek. Jag var iskall. Kände ingenting. Håkan sa att han kunde förlåta allt som hänt om jag inte gjorde något mer. Han förstod inte, jag kunde aldrig gå tillbaka. Min kärlek fanns nu i Sydafrika (i två veckor innan han skulle tillbaka till England). Stackars Håkan befann sig på Nya Zeeland, på väg mot Australien för att hälsa på mig. Hans hjärta var brustet och jag visade no mercy.

Jag hade inget nummer till Nick, han skulle vara i Sydafrika i två veckor - utan telefon. Jag mailade, men fick inget svar. Jag slutade att äta och spenderade min tid med hänga på mitt rum och på stan och lyssna på Hallalujah med Jeff Buckley och Piece of my heart med Janis Joplin. Jag köpte härliga hippiekläder som jag visste att Nick hade gillat och skypade med mamma varje natt. Jag läste också The Awakening av Kate Chopin och tyckte att den kunde ha varit skriven av mig själv, om jag hade behärskat den vackra engelskan på samma mästerliga vis. Den fick mig att känna att jag hade gjort rätt och varvat med massor av tårar så kände jag hopp och nyfikenhet inför denna nya framtid som plötsligt såg så annorlunda ut.

Jag blev väldigt smal av att leva på vindruvor som följd av försvunnen aptit.

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 2

12 mars, 2011, 3:43 i Historia, Resor

När jag vaknade nästa dag var munnen torr och hjärnan liksom blank. Ibland fick jag stunder då hjärtat började banka i hundranitti, men i övrigt var hela min kropp skrämmande lugn. Inte en känsla fick luft att andas. Jag tog mig till stället vi skulle samlas för på avfärd och när jag närmade mig så var det som att stå vid en lugn strandkant och se stormen komma mot mig i en rasande fart. Luften stod som stilla men inom mig förbereddes för orkan.

Jag kom fram och fick syn på Nick, som hade köpt en färgglad mössa (den han har på sig på bilden i förra inlägget). jag smälte. Hela min kropp och själ ville vara nära honom. Inget annat fick utrymme. Nästan. Jag bestämde mig under bilfärden mot båten att bestämt ignorera mina känslor, för inom mig visste jag ju att det var jag och Håkan. Jag kunde inte svika en så genuint snäll och godtrogen människa. Det fick absolut inte hända. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att bara njuta av havet och nya trevliga vänskapskontakter.

Vi kom på båten och jag gick upp på däck för att njuta av utsikten och vinden i håret. Snart stod han där brevid mig, i hela sin ljuvlighet. Han sa att han hade känt en stark "connection" med mig så fort jag hade yttrat mitt första "hello". Ni skrattar kanske, men jag bara "Vaa? Med miiig???". Jag spelade dock cool och hörde mig själv säga att jag kände samma. Lilla flickan föll rakt i fällan. Plums! Han tog min hand men jag drog den till mig. Jag berättade där och då för första gången om Håkan, visade min ring och sa, föga övertygande "Vi är förlovade...". Nick log och uttryckte förvåning "But you're so young and fresh! You shouldn't be engaged!". Där skulle jag givetvis redan ha förstått att han var ute efter lite kul, medan jag mer var kyrkklockstypen. I någon timme föreläste han om vikten av att leva, att följa sina känslor, stay true to yourself and your heart. Vi vet inte om vi får fler chanser. Jag förstod. Jag höll med.

Det började brinna i mig under första kyssen och vi gick utan fler ord direkt till hans kabin. Jag bestämde mig för att ha the romance of a lifetime på den där båten. Låta passionen få ta all kontroll över mig och sedan gömma upplevelsen långt inne i mitt hjärta. Håkan skulle aldrig få veta. Jag skulle njuta av veckan och Nick i fulla drag och sedan återgå till livet som jag ju älskade och Håkan, som jag ju också älskade.

De minuter jag inte spenderade med Nick på båten gav mig seriös värk i hjärtat. Vi var inte varandras dykbuddies och delade inte kabin och våra buddies ville inte byta med oss. Vi pratade så mycket, utbytte tankar om livet, döden, meningen med allt och - framför allt - kärlek. Jag fick reda på hans besvärliga före detta tjej (som var före detta... typ, eller?), hans drogmissbruk (eller -bruk, beroende på humör), hur han kände oerhört starkt för mig, trots så lite tid tillsammans. Jag fick höra att jag var oerhört vacker, inte bara utanpå - min själ var så ren och jag var så full av visdom. Jag föll djupare för varje timme och snart kom ångesten krypande. Om två dagar/en dag/en timme var kursen slut... Usch, det låter verkligen klyshigt såhär i efterhan men jag föll för det.

När kursen var slut och vi kom i land så var det festavslutning på nån pub i Cairns på kvällen. Det var första gången Nick skulle se mig lite uppiffad och när jag kom ut ur toaletten, med lite mascara på fransarna och söta partykläder på min solbrända kropp så satte han mig ner på sängen i hotellrummet som vi delade sista natten. Han sa att jag skulle överväga att resa till England för att skapa en framtid med honom efter att min termin var färdig. Han sa att han skulle vänta på mig. Han sa att han älskade mig.

Den natten dansade vi i många timmar berusade av kärlek och annat. Jag visste att han skulle åka hem nästa dag efter frukost. Hjärtat gjorde så ont, jag ville stanna tiden. Håkan hade jag fortfarande inte pratat med, för jag hade inte slagit på telefonen. Verkligeheten fick inte finnas för då skulle min kärleksbubbla spricka.

Dagen kom såklart och Nick verkade ganska sorglös när han åkte iväg i taxin mot flygplatsen. Vinkade mot mig med ett leende. När jag såg honom åka brast allt. Hjärtat gick i tusen bitar och jag trodde att jag skulle sluta andas. Jag trodde ju inte att jag någonsin skulle få se honom igen. Han var bara en upplevelse som skulle gömmas långt in i mitt hjärta.

Jag gick upp på hotellrummet och somnade. Det var det enda jag kunde göra för att fly från verkligeheten för än en liten stund.