Erotiska böcker

2 februari, 2012, 11:44 i Historia

Läste det här inlägget hos Underbara Clara och fick mig ett skratt. Jag mindes också en grej från min egen barndom. Inför en födelsedag ville alla veta vad jag önskade mig i present - fastrar, mostrar, storebror, farmor, morfar... Högst upp på listan? Erotiska böcker. Jag skulle fylla typ 11 år. Och ja, jag började läsa tidigt och med erotiska böcker menade jag böcker av författare som Danielle Steel och Sydney Sheldon, jag var bara alldeles för naiv för att förstå att ordet erotik ur en liten elvaårings mun lät lite... fel. Minns att någon frågade om jag inte menade "exotiska böcker" istället, haha, vad nu det skulle vara för något.

Makaronipudding!

25 maj, 2011, 11:09 i Historia, Jο

När jag var liten spenderade jag väldigt mycket tid ihop med min farmor. Hon hade mig som favorit och vi hittade på mycket skoj tillsammans. Hon lagade ofta makaronipudding till mig, det var väl så avancerat som det blev i farmors värld. Andra gånger blev det fiskpinnar och pulvermos, pannkoakor (oftast brända), eller köpeköttbullar och snabbmakaroner. Jag klagade inte, det var precis sån mat som jag älskade. På söndagarna bjöd farmor och farfar ofta hem alla sina barn och barnbarn på söndagmiddag, då var det finare kan jag meddela och finrummet dukades med tjusigt porslin och två-tre gafflar i rad, farfar kom från en fin familj och det var viktigt att man satt ordentligt och betedde sig som en civilicerad människa vid matbordet. Att "dra snopp" var t ex inte alls ok. Farmor och farfar var väldigt olika där.

MIn farmor var en väldigt speciell kvinna, osympatisk i mångas ögon, men mest av allt kanske kvinna långt före sin tid. Hon fick sitt första barn som nittonåring (då hade hon "förfört" min "stackars" farfar som bara var sjutton), men gjorde ändå karriär. När jag var liten arbetade hon som rektor på Linnéskolan i Malmö. Hon städade aldrig, det var det farfar som skötte, och när hennes barn var små - hon fick fyra! - så hade de barnflicka för att farmor skulle få utrymme att göra det som hon hade lust med. Kanske var hon inte väldigt empatisk och hon var en sann egoist, men hon var samtidigt smart, rolig och väldigt konstnärlig. Hon sydde, målade och knypplade - och var en jäkel på att spela kort!

Farmor var som sagt festlig att ha nära under uppväxten, men många gånger också väldigt påfrestande. Allt var underbart så länge man var på det vis hon ville. Det blev tufft när jag närmade mig och gled in i tonåren och ville skapa en egen identitet. Där någonstans skar det sig och det var ofta mer en plåga än kul att hälsa på hos farmor.

Men, men. Hon dog alldeles för ung - hon led av diabetes som hon inte tog hand om så väl. Hon blev strax över 70 år och gick bort år 2002. Idag gör jag en makaronipudding och tänker på henne, jag känner att jag har ärvt ganska många av hennes drag och min förståelse för henne ökar med åldern.

Farmors makaronipudding hade mjölk, ägg, skinka och makaroner, till det fick man ketchup.

Min ser ut såhär (fyra personer):

4 dl mjölk
3 ägg
100 gram soltorkadetomaterochfeta-pasta
1 klyfta vitlök
235 gram tärnad skinka
250 gram fullkornsskruvar
salt, örtsalt

Det blev mumsigt!

Ingen sol ute idag, men jag har ju en som alltid lyser här inne .

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 9

17 mars, 2011, 9:46 i Äktenskapet, Barnen, Historia, Jο

Jag drack en massa saft och kissade snart på nästa test, som givetvis också var positivt. Aris var fortfarande inte helt övertygad, han ville höra det från en doktor. Men han hann säga den kvällen att han absolut inte var redo att bli pappa.

Själv visste jag varken ut eller in. Min allra första tanke var samma som Aris, det här var ju verkligen inte vad jag eller vi ville. Vi hade varit tillsammans i 8 månader och aldrig riktigt tänkt på eller pratat om någon gemensam framtid. Aris beställde en tid hos en gynekolog i Chania och några dagar senare åkte vi dit. Vi pratade mycket om de olika alternativen vi hade och jag märkte att Aris verkligen jobbade på att föra samtalet i riktning mot abort. Det som verkade vara det mest logiska alternativet från början kändes för mig mer och mer fel för varje dag som gick.

Jag fick se och höra ett litet hjärta slå när vi hälsade på hos doktorn, jag var redan i sjunde veckan och hade blivit gravid under de allra första dagarna på semestern i Indien. Aris frågade doktorn om våra alternativ och doktorn berättade i detalj hur en abort går till. Jag kände mig plötsligt svimfärdig och Aris märkte hur illa berörd jag blev bara av konversationen. I bilen tillbaka till Paleohora sa han att det verkade som att jag ville behålla bebisen och jag berättade att jag förstod hur konstig timing det var, men att varenda cell i min kropp skrek efter att få behålla det lilla liv som växte där inne. Resten av bilresan skedde under pressad tystnad.

En morgon, efter extremt mycket funderingar så vaknade jag och såg situationen kristallklart. Att i min unga ålder få ett barn som pappan inte ville ha på samma sätt som jag själv ville kändes inte rätt. Själv bestämde jag mig för att skapa en framtid i Paleohora med Aris - om han var beredd på faderskapet. Att åka till Sverige och behålla bebisen kändes inte heller rätt, varken mot Aris eller den lille. Om han däremot absolut inte ville ha detta lilla barn så skulle han boka en tid för abort så fort som bara möjligt. Jag sa allt detta till honom medan tårarna strömmade ner för kinderna. Aris grät också och vi kramades. Han frågade om jag skulle hata honom om vi bestämde oss för abort, men jag sa att jag eventuellt bara skulle hata mig själv. Han sa där i sängen den morgonen att han ville prata med ett par vänner först och smälta all information i ett par dagar till. Jag sa att ett par dagar var absolut maxtid, det lilla hjärtat där inne växer sig starkare för varje dag.

Aris bekräftade många av de känslor som jag själv hade, att detta kanske var meningen, att livet ju hade kommit till genom kärlek och att det kanske var fel ta bort det.

Aris pratade med sina systrar och sin bäste vän Giorgos som alla ställde sig positiva till graviditeten. De undrade vad han egentligen väntade på. Han hade en tjej som han verkligen tyckte om, han var i bra ålder - 34 år - och hade ett stabilt arbete. Ville han verkligen ta bort det här livet bara för att kanske önska sig en ny bebis inom ett år eller två? Var det rätt?

Aris slöt sig efter det, han slutade i stort sett att prata och yttrade aldrig orden att han ville behålla bebisen. Men han sa heller aldrig att han inte ville ha det och bokade aldrig någon aborttid hos doktorn. De följande tre månaderna pratade han nästan inte alls och de få gånger vi faktiskt hade en konversation om något så slutade det oftast i bråk. Jag kände mig jätteledsen, det var inte alls såhär jag hade förställt mig att det skulle vara att vänta ett litet kärleksbarn. Samtidigt insåg jag på något sätt att Aris bearbetade sina känslor och förberedde sig för ett nytt liv. Jag förstod att det bästa bara var att låta honom vara och ge honom den tid och det utrymme han behövde.

Någon gång under våren så sa han att det skulle bli fruktansvärt dyrt med den här graviditeten eftersom jag inte hade någon försäkring och att skaffa försäkring var också väldigt dyrt. Om vi var gifta skulle jag täckas av hans försäkring. "I guess I'm going to have to marry you..." sa han och det var typ det närmaste han kom ett frieri. Jag svarade med ett "Ok." och var på precis samma nivå. Det hela kändes så fruktansvärt trist och jag undrade många gånger vad jag gav mig in på. Det kändes inte ens osm att det fanns någon kärlek mellan oss längre. Kanske vore det bara bättre att flytta hem till Sverige och klara av allt själv. Men så tyckte jag synd om Aris och om bebisen och valde att stanna och kämpa.

När magen började synas mjuknade han äntligen lite och med de första små kickarna slappnade han av avsevärt. Han hade bara behövt tid att ställa in sig på att ändra livsstil fullständigt, från sorglös, obunden ungkarl till seriös familjefar.

I juni hälsade jag på hemma i Sverige och i sms:en från Aris stod det ofta att han saknade sina flickor. Plural. Vid det laget visste vi att det var en flicka som jäste i magen. Sommaren blev väldigt fin. Hormonell berg- och dalbana givetvis, men Aris sa ofta att han nu var väldigt glad över att det hade blivit som det hade blivit och vi kunde äntligen glädjas åt det kommande barnet tillsammans. Kärleken blomstrade på vår bröllopsdag den 5:e juni 2007 och fortsatte att blomstra under hela resten av sommaren.

Exakt tre månader efter bröllopet i vår lilla trädgård så föddes Eleftheria. Hon kom genom akut kejsarsnitt två veckor för tidigt och var alldeles, alldeles perfekt.

Nu hade jag en familj på Kreta och jag visste att detta var platsen som jag skulle kalla mitt hem för resten av mitt liv.

Maj månad, äntligen vår och en liten mage börjar synas.

Hemma i Sverige, på morfars balkong. Underbara svenska sommardagar i juni.

Aris förbereder fhuset för vår lilla bröllopsceremoni som tog plats i trädgården.

Vi gifter oss!

Jag klippte av mitt långa, fina hår och färgade det mörkt.

Sedan klippte jag lite till. Det var ganska tråkigt att vara gravid de där sista månaderna. Jag längtade så efter min lilla bebis.

Den femte oktober kom hon äntligen och jag och Aris blev sammanlänkade för evigt. Vi blev en familj!

Vi fick den ljuvligaste lilla flicka som världen någonsin skådat och tanken på att vi några månader tidigare nästan hade valt bort henne fick oss båda att rysa...

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 8

16 mars, 2011, 8:58 i Historia

Den ljuvliga sommaren blev till höst och jag bestämde mig för att stanna. Jag gjorde fortfarande inga långsiktiga planer utan tog varje dag, vecka och månad som den kom. I november bokade Aris en vinterresa åt oss till Indien, vi skulle vara borta i sex veckor under den tyngsta och mörkaste tiden här på ön. Jag hade velat se Indien hela mitt liv och tyckte att det var en underbar present.

I december åkte jag hem till Sverige för första gången sen jag kom i maj, jag var sugen på att träffa min familj och fira svensk jul. Aris uttryckte oro fler än en gång, fick mig att lova att faktiskt komma tillbaka och inte fastna hemma i Sverige. Jag skrattade åt honom och hans oro för jag hade verkligen ingen lust att fastna i Sverige och jag hade det så himla mysigt hos och med honom.

Hemma hos mamma, juldagen 2006. Jag har lagt på mig ca 8 kilo sedan maj och nyss färgat håret eldrött. Här pratar jag med Aris i telefon.

Jag var tillbaka innan nyår och hann med att bevittna hans syster Eftihias bröllop den 29:e december. Vid den tillställningen ska Aris mamma ha sagt till mig att "fånga" hennes son, men det fattade ju inte jag då. Det har berättats för mig i efterhand. Gulligt.

Jag och Aris på bröllopets efterfest.

Den 10:e januari reste vi mot Indien. Vi spenderade sex alldeles ljuvliga veckor där med lata stranddagar och alldeles magiska kvällar, även om de två sista veckorna var ganska märkliga. Jag kunde bli så sjukt irriterad plötsligt och förstod inte varför jag helt plötsligt kunde börja gråta när jag var ute och tog en simtur. Jag kunde inte heller gå och få några massager längre för det gjorde för ont att ligga på mage, brösten var sjukt svullna. Jag tänkte att det var mens på gång.

Sen natt i Goa, redo att krypa tillbaka till hytten för att sova.

Från den här båten fick jag se min första vilda delfin, alldeles intill båten. Hade jag sträckt mig ut hade jag kunnat klappa den. Jag grät av lycka.

Vi blev sjukt bruna...

Mot slutet av resan började jag oroa mig för att vara gravid, men jag viftade bort oron så gott jag kunde. Jag gick ju på minipiller och jag hade ju haft mens ganska nyligen, även om den var kort och märklig. Jag beslutade mig för att det var resan och alla omställningar som gjorde att kroppen blev lite knäpp.

Vi kom hem i slutet av februari och den 27:e kunde jag inte hålla mig längre, jag ville utesluta graviditet. Brösten spände och mitt humör var helt sinnessjukt. Jag berättade inget för Aris om testet.

Jag gick in på toan på kvällen medan Aris satt vid datorn. Jag kissade på stickan och jämförde resultatet med bilderna i foldern för vad som stod i folderna kunde jag inte uttyda. Jag jämförde och jämförde och jämförde. Vadå? Gravid? Va? Jag blev väldigt osäker och började skaka lite lätt. Innan jag hann tänka klart gick jag ut till Aris och bad honom kolla vad som stod och göra en egen jämförelse mellan testet och foldern. Han stirrade på det i tystnad i säker en minut (som kändes som minst fem).

"Well. It seems like you are pregnant.", sa han lugnt. Jag fick inte fram ett ord och kroppen började darra lätt. Aris åkte ut för att köpa fler test.

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 7

14 mars, 2011, 9:05 i Historia, Jο

En dag i början av juni fick jag ett e-mail från Nick. Han hade en gång för alla gjort slut med sitt ex och sade sig äntligen vara redo för mig och min kärlek. Han hade varit blind och sa att allt skulle ske på mina premisser denna gång. Han kunde komma till Kreta om jag så ville. Om jag ville? Hela min kropp kittlade av förväntan och det kändes som att jag studsade ut ur internetcaféet.

Jag var så lycklig den kvällen... Allt föll på plats.

En kille hade hängt i baren ganska ofta, mestadels med sina vänner, men ibland också själv. Han verkade inte särskilt intresserad av mig som många av de andra, men som person var han avslappnad och trevlig. Denna kväll satt han ensam vid ett bord och drack en öl och jag hade inte många andra kunder så jag slog mig ner med honom. Vi snackade i timmar och hade jättekul. Jag berättade om Nick och de fantastiska nyheter jag hade fått ta emot den dagen. Han gratulerade med ett mättat leende. Han berättade att han höll på att måla om sitt hus och jag avslöjade min passion för färg och mitt intresse för hur färger påverkar oss. Han log. När jag stängde baren gick jag i vanlig ordning till Skala där jag möttes av honom och hans kompis. Jag lade för första gången märke till honom som man. Han hade oranga jeans och en blå smårutig skjorta med avklippta ärmar. Han hade vältränad kropp och fantastiska proportioner. Hans ansikte var mjukt och vänligt, särskilt när han log och det gjorde han hela tiden. Plötsligt var han en av de snyggaste män jag någonsin hade sett.

Han var lite full, och jag med och vi började dansa. Vi dansade i timmar och när gryningen var nära frågade han om jag ville följa med honom och se hans hus, han hade just målat det och ville höra min åsikt angående färgerna. Jag hoppade upp på hans monstermotorcykel och struntade i att vi var fulla.

Att komma in i huset var en märklig upplevelse. Fanns det verkligen folk som vågade ge sig hän så åt sina artistiska lustar? Huset var målat i klart gult, grönt, blått och brunt, alla färger tillsammans och de olika sektionerna var dekorerade med allt från fastlimmade snäckor till små träfiskar, och jag älskade det från första stund. När Aris kysste mig för första gången så sa han att han tålmodigt hade väntat på det här ögonblicket i flera veckor. Han hade fastnat för mig samma dag som jag kom till byn. Det hade han dolt väl, men nu i efterhand så vet jag ju att det är precis så han är.

Jag öppnade inte alls upp för att bli kär i Aris och såg honom som en romans i väntan på Nick. Samma jävla skit som med Paul. Aris jobbade dock hårt för att vinna fighten och tog mig på romantiska turer i Paleohora med omnejd. Hemliga grottor, avlägsna floder, eftermiddagar i hängmatta med picknick, snorkelturer hand i hand, frukost på sängen och all annan tänkbar uppassning. Jag kände mig så uppskattad!

Efter första veckan eller så blev Aris sur när jag nämnde Nick, han sa att jag faktiskt fick välja. Jag sa att jag valde Nick och Aris stack från baren vi satt i. Jag skakade det av mig, jag hade ju varit ärlig från början! Nästa dag tog han tillbaka vad han hade sagt och sa att han ville njuta av mig så länge han kunde, samt utnyttja tiden att vinna min kärlek. Jag log inombords och tyckte att han var naiv, han förstod inte den "djupa connectionen" jag hade med Nick... En dag, när jag snackade med Nick i telefon, så anade jag en obehaglig ton i hans röst. Det var som att bli slagen över ansiktet och jag blev med ens påmind om all destruktivitet från tiden i London. Jag jämförde det med den sorglösa och underbara relation jag hade med Aris och det var som att jag vaknade ur en hypnos. På stående fot sa jag till Nick att han skulle gå vidare utan mig i åtanke. Det var plötsligt för sent för oss. Eller, kanske inte för sent, men nu var det fel timing för min del. Jag ville inte att han skulle komma. Nick tog det bra, såklart, han var ju så upptagen med sig själv att han omöjligt kunde älska någon på riktigt, och jag insåg det äntligen.

Jag flyttade in hos Aris som inte visade särskilt stor förvåning över att han faktiskt hade vunnit till slut. Haha, det var en av de första gångerna jag fick smaka på hans självgodhet. De romantiska turerna, de sena nätterna och den allmänna lättheten det plötsligt innebar att leva fortsatte hela sommaren. Visst var det inte bara lätt och härligt, massor av kulturkrockar och meningsskiljaktigheter skapade friktion mellan oss, men jag kände mig verkligen hemma med Aris och att det inte var helt lätt att leva med honom gjorde det bara mer spännande. Han var en stor utmaning, men det gick inte att ta miste på att han var väldigt kär i mig och det kändes så bra. Jag böev aldrig lika stormförälskad i Aris som jag blev i Nick, han hade inte så lätt att öppna upp sig själv och våga vara sårbar - vilket är typiskt för många greker tror jag. Men en känsla av att höra ihop infann sig väldigt snabbt och när Aris bad mig stanna över vintern för att uppleva livet i Paleohora året om så kändes det som det självklara valet.

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 6

14 mars, 2011, 8:22 i Historia, Jο

Nytt land. Ny start på egna ben. Helt själv utan mer än en resväska som följeslagare. I Sverige fanns inget att komma tillbaka till. Jag var fri och hade en sommar på magiska Kreta framför mig. Sen skulle jag kanske tillbaka till London...

Jag kom till Paleohora den 6:e maj 2006 och blev mottagen av chefen som var en ganska märklig, men harmlös typ. Jag flyttade in i en liten studio som jag pyntade med rökelse, väggskynken och ett askfat. Jag njöt av tystnaden och av att få rensa mitt inre. Jag hade gått vidare och ingenting fanns skrivet i min framtid. Jag kände mig fri och det var så svindlande. Full av visdom tyckte jag mig också vara efter den stormiga våren.

Jag var en av få tjejer som var ute i byn vid den här tiden på säsongen. Killarna hängde som flugor i baren och jag har nog aldrig käns mig så eftertraktad. Jag red på vågen och njöt, men var noga med att inte binda mig vid någon. Mitt hjärta behövde läka och jag vågade inte ens nudda vid det. Det var roliga veckor med dagar och nätter som liksom gick in i varandra. Jag åt igen och började må riktigt bra, men någon yoga hade jag inte tid för... En svart vår blev till en väldigt lätt och sorglös försommar.

Jag i baren.

Fest nätterna igenom och sömn till ca klockan 16 då jag tog en runda till stranden innan jag skulle jobba igen.

Jag brukade njuta av soluppgången utanför Skala innan jag begav mig hemåt efter nattens festande.

Jag träffade trevliga människor, alla var så öppna här och byn välkomnade mig med öppna armar. Jag kände ingen längtan bort eller hem, jag tänkte inte på framtiden alls längre. För första gången i mitt liv levde jag helt och fullt i nuet och jag kände mig både lycklig och levande igen. Och stark. Det kändes som om denna ö gav mig precis det jag behövde, även om jag inte direkt kunde sätta fingret på vad det var.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 5

13 mars, 2011, 18:00 i Historia, Resor

Jag åkte först hem till mamma i Malmö. Jag skulle packa om och hämta andan innan jag skulle vidare till Nick i London. Jag var hög på livet, lite manisk kanske... Tänk att jag snart skulle vara i hans famn igen! Mamma sa att jag kunde komma hem när som helst om det inte blev som jag hade förväntat mig. Yeah, yeah, yeah, mamma...

Morgonen då flyget gick var jag såklart nervös. Jag hade ju trots allt bara träffat honom under en veckas tid och sedan dess hade sex-sju väldigt omtumlande veckor passerat.

Nick mötte mig på tågstationen i London, han hade köpt blommor. Vi tog en taxi hem till honom, han delade lägenhet med en väldigt gullig kille, sydafrikanen Lucas/Luke/Lukie. Jag fick tunghäfta när jag äntligen fick träffa mina drömmars man igen. Jag sa knappt någonting och allt som hade känts så himla rätt i Australien kändes väldigt konstigt nu. Mitt hjärta brann fortfarande, men någonting var annorlunda.

Tre ganska destruktiva veckor följde. Nick kunde vara direkt elak varvat med att höja mig till skyarna. Han hälsade på hos sitt ex ett flertal gånger "de behövde prata", han gick i hypnoterapi och fick höra att exet VAR fel person för honom (men, det trodde jag att du var övertygad om redan närjag träffade dig i Australien?), han gav alltid storbystade tjejer smickrande kommentarer, både med ord och med sina händer (om han var påverkad). Han drack varje kväll och festade "på riktigt" när vi gick ut. Jag minns en natt att jag bad honom att vara försiktig med mig, att jag var ömtålig och inte ville att han skulle krossa mitt hjärta. Han skrattade åt mig, lyfte upp mig i luften och snurrade runt, runt "You are sooo sweet! My little sweetheart..:".

En kväll, när vi hade spenderat nästan en hel dag med varandra i hans lägenhet, utan att knappt utbyta fem ord med varandra så frågade han vad jag tyckte om Luke, hans roomie. Jag sa att jag tyckte mycket om honom, han var både snygg och mycket trevlig. Då sa Nick att jag gärna fick göra vad jag ville med honom, det gjorde honom ingenting och Luke verkade ju gilla mig. Lukie var väldigt varm och förstående, han såg hur svår Nick var och tyckte att han var dum som inte skärpte sig för att göra livet lättare för oss alla. Han brukade krama och trösta mig när Nick var ute och efter ett tag önskade jag emellanåt att det var Lukie som var min kille istället för Nick. Men jag gjorde aldrig någon verklighet av Nicks förslag för hur mycket jag än hade dragits in i Nick "fria kärlek" så tyckte jag att det var elakt av honom att försöka fösa mig in i någon annans armar.

Efter bara någon vecka kände jag mig ganska deprimerad. Jag försökte ta mig samma och hittade ett jobb som bokare på en comedy club, det gav fem pund i timmen. De fina stunderna med Nick var helt magiska, han var verkligen en riktig djuping och vi hade många gemensamma nämnare. Under den hårda, schitzofrena ytan hade han en väldigt kärleksfull och vacker själ. Tyvärr var de stunderna väldigt få. Nick blev snart helt kall och all magi försvann.

Efter tre veckor sa jag åt Nick att jag funderade på att åka hem till Sverige igen. Att det inte alls kändes bra, att han inte var redo för mig och min kärlek, att vi kanske kunde testa igen til sommaren, när saker hade ordnats upp för honom. Han såg lättad ut och frågade när jag skulle åka. Det kändes som att allt som var jag hade krossats. Det fanns bara spillror kvar. Sista natten hittade vi magi igen och stannade uppe till tidig morgon. Lagom till att jag skulle gå ner till taxin somnade han. Vi sa inte ens hejdå.

Jag grät när planet lyfte. Han hade fortfarande mitt hjärta i ett järngrepp. Jag trodde att det skulle bli vi, så fort han hade kommit på fötter igen. Åh, gud, vad jag var naiv.

Jag kom hem till mamma och satt i mitt gamla rum och grät i flera veckor. Jag pratade med Nick varje dag och efter ett tag kom det fram att han skulle testa sitt förhållande med exet ännu en gång. Jag stöttade honom men grät när vi la på. Jävla, jävla liv. Jag skulle aldrig någonsin älska någon igen.

Jag försökte ta foton som skulle förmedla smärtan inom mig. Fniss.

Jag sa upp min och Håkans lägenhet, det var knappt att jag orkade med ens det. Jag ville bort, men orkade inte mer. Jag var helt slut. Dränerad.

Valborgsmässoafton firade vi hos mammas pojkvän Richard. Hans dotter Lydia lyssnade med stora öron på mina spännande turer under våren och jag hävde ur mig den ena visdomen om kärleken och livet efter den andra. De lite äldre i sällskapen fnissade diskret. "Kärlek ska vara fri och kravlös! Älskar du någon så är du glad när den är glad! Kärlek är osjälvisk!" osv. Jag sa att jag funderade på att åka tillbaka till London - inte till Nick! - och jobba där över sommaren. Lydia frågade om inte Kreta lät intressant. Hon hade träffat en man där året innan som erbjudit henne ett jobb om hon ville, men det ville hon inte, hon var dessutom bara 17 år. Det träffade helt rätt och jag bad henne ringa greken direkt. Vi bestämde samma kväll att jag skulle hitta en biljett och komma ner så fort som bara möjligt. Han skulle kolla upp boendealternativ. För första gången sedan februari kändes det som att livet gick i rätt riktning igen. Kanske. Jag gjorde upp planer för att yoga på stranden i skymningen, leva hälsosamt och rena mig själv från all sorg.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 4

13 mars, 2011, 9:13 i Historia, Okategoriserade, Resor

Veckorna gick lååångsamt. Jag skrev in mig på Uni och tyckte att kurserna, som handlade om engelsk litteratur på olika sätt, verkade väldigt intressanta. Jag försökte läsa lite av kurslitteraturen, men efter Chopins fantastiska verk hade jag inte lust att läsa annat. Jag hade bara lust att resa till Nick. All logik försvann i takt med att rädslan för att Nick skulle glömma mig växte.

Efter två veckor fick vi äntligen prata i telefon. Jag sa att jag skulle komma till honom så fort min termin var slut, det skulle vara i typ juni. Nu var det fabruari. Det kändes verkligen som ett omöjligt tidsperspektiv. Varje dag kändes som ett år. Nick var bedrövad. Någon hade eldat upp hans nya bil och hans ex "terrade" honom. Massor av negativ energi sände han ut, men jag märkte det knappt. Det enda som var viktigt var att höra att han längtade efter mig och det kom i slutet av varje samtal. Jag missade liksom det andra på något sätt. Han pressade mig inte alls att komma innan terminen skulle avslutas, till sommaren skulle det vara bättre timing ändå. Just nu hade han massor av jobb och han behövde avsluta vissa "grejer".

Jag lyssnade inte och efter ytterligare några veckor tänkte jag att det inte var lönt för mig att plugga om jag inte kunde tänka på något annat än min kärlek som kämpade med vardagen på andra sidan jordklotet. Jag behövde finnas hos honom, varenda cell i min kropp ville till London. Jag bestämde mig för att hoppa av min utbildning och flyga hemåt efter ca fem veckor i Melbourne. Jag fick min nya hemresa en och en halv vecka senare.

Den där sista tiden var helt sjuk för så fort jag hade bestämt mig för att följa mitt hjärta och Nicks famn bara fanns två veckor bort så kunde jag plötsligt slappna av och njuta av fantastiska Australien.

Jag testade surfing, knöt en massa vänskapskontakter och inledde en liten romans med aussien Paul. Nick hade uppmuntrat mig att göra vad jag känner för, han blev inte svartsjuk. Nick var för så kallad "fri kärlek" och jag drogs med, tyckte snart att den enda sanna kärleken var fri. Jag hade det underbart med söte Paul som var lång och blond med stora gröna ögon. Vi badade nakna i natten och åkte på vinprovning på den australiensiska landsbygden. Han lagade mat åt mig varje kväll och sa att jag kanske skulle överväga att stanna i Australien ändå. Det blev till slut ganska lockande, men jag övertygades inte helt. Hjärtat bankade trots allt betydligt hårdare för mystiske Nick i England. Och min plats på Uni hade gått förlorad. Och biljetten var ju bokad. Och...

Jag och Paul.

Mitt i det här kom Håkan och hälsade på. Han hade fått några veckor att smälta allt som hänt och var på föredömligt gott humör. Det var oerhört skönt att få träffa honom, att få avsluta oss på ett vettigt sätt och lämna varandra som vänner. Jag kände då att jag hade gjort rätt även om jag fortfarande verkligen älskade Håkan som person. Det gör jag än idag.

Att säga hejdå till Paul var också svårt. Jag hade verkligen surrat in mig själv i ett besvärligt känslotrassel. På flyget från Melbourne hade jag en obehaglig känsla i kroppen att det jag gjorde kanske inte var det rätta ändå. De tankarna skakade jag av mig så gott jag kunde och fjärilarna i magen var inte nådiga.

Så här gick det till när jag hamnade på Kreta, del 3

12 mars, 2011, 10:22 i Historia, Resor

Jag minns att det var stickande sol ute när Håkan ringde, vilket han gjorde ganska snart efter att jag tagit ett djupt andetag och slagit på telefonen. Jag satt och kontemplerade över livet med fötterna i en barnpool på det där dyra hotellet jag hade bott på den där sista natten med Nick. Jag hade inte orkat fatta ett enda beslut och stannat där en natt till, till sjukt överpris.

Håkan var så glad att min telefon äntligen "fungerade". Jag fick en tupp i halsen när jag hörde hans gulliga röst, han var på väg upp i nålen på Nya Zeeland och hade jättehärligt, men saknade mig "som tusan". Jag sa att dykkursen hade varit helt underbar, det bästa jag gjort i mitt liv. Så långt hade jag ju inte ljugit. Han sa att jag lät konstig. Jag svarade att allt var perfekt, men rösten darrade lite. Håkan kände mig bättre än jag själv gjorde och var långt ifrån övertygad. Vi la på efter en stund och jag började gråta och skälva såg hur hela mitt liv föll i bitar. Jag kunde ju omöjligt leva med en sån lögn, hur hade jag trott att jag skulle kunna det? Dessutom var det Nick mitt hjärta skrek efter. Inte Håkan.

Jag skrev i ett sms att jag hade "varit med någon annan". Jävligt fult såklart, men jag orkade inte något annat. Direkt efter ringde jag mamma och berättade allt. "Lilla gumman... vad du har ställt till det för dig" fick hon ur sig, följt av att "... men man ska alltid följa sitt hjärta.". Det var nog svårt för henne att säga, för hon älskade Håkan, vi hade varit oskiljaktiga i nästan fyra år.

Sen följde många desperata telefonsamtal och -sms. Håkan var arg och ledsen och allt annat man blir när man sviks så brutalt av sin stora kärlek. Jag var iskall. Kände ingenting. Håkan sa att han kunde förlåta allt som hänt om jag inte gjorde något mer. Han förstod inte, jag kunde aldrig gå tillbaka. Min kärlek fanns nu i Sydafrika (i två veckor innan han skulle tillbaka till England). Stackars Håkan befann sig på Nya Zeeland, på väg mot Australien för att hälsa på mig. Hans hjärta var brustet och jag visade no mercy.

Jag hade inget nummer till Nick, han skulle vara i Sydafrika i två veckor - utan telefon. Jag mailade, men fick inget svar. Jag slutade att äta och spenderade min tid med hänga på mitt rum och på stan och lyssna på Hallalujah med Jeff Buckley och Piece of my heart med Janis Joplin. Jag köpte härliga hippiekläder som jag visste att Nick hade gillat och skypade med mamma varje natt. Jag läste också The Awakening av Kate Chopin och tyckte att den kunde ha varit skriven av mig själv, om jag hade behärskat den vackra engelskan på samma mästerliga vis. Den fick mig att känna att jag hade gjort rätt och varvat med massor av tårar så kände jag hopp och nyfikenhet inför denna nya framtid som plötsligt såg så annorlunda ut.

Jag blev väldigt smal av att leva på vindruvor som följd av försvunnen aptit.

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 2

12 mars, 2011, 3:43 i Historia, Resor

När jag vaknade nästa dag var munnen torr och hjärnan liksom blank. Ibland fick jag stunder då hjärtat började banka i hundranitti, men i övrigt var hela min kropp skrämmande lugn. Inte en känsla fick luft att andas. Jag tog mig till stället vi skulle samlas för på avfärd och när jag närmade mig så var det som att stå vid en lugn strandkant och se stormen komma mot mig i en rasande fart. Luften stod som stilla men inom mig förbereddes för orkan.

Jag kom fram och fick syn på Nick, som hade köpt en färgglad mössa (den han har på sig på bilden i förra inlägget). jag smälte. Hela min kropp och själ ville vara nära honom. Inget annat fick utrymme. Nästan. Jag bestämde mig under bilfärden mot båten att bestämt ignorera mina känslor, för inom mig visste jag ju att det var jag och Håkan. Jag kunde inte svika en så genuint snäll och godtrogen människa. Det fick absolut inte hända. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att bara njuta av havet och nya trevliga vänskapskontakter.

Vi kom på båten och jag gick upp på däck för att njuta av utsikten och vinden i håret. Snart stod han där brevid mig, i hela sin ljuvlighet. Han sa att han hade känt en stark "connection" med mig så fort jag hade yttrat mitt första "hello". Ni skrattar kanske, men jag bara "Vaa? Med miiig???". Jag spelade dock cool och hörde mig själv säga att jag kände samma. Lilla flickan föll rakt i fällan. Plums! Han tog min hand men jag drog den till mig. Jag berättade där och då för första gången om Håkan, visade min ring och sa, föga övertygande "Vi är förlovade...". Nick log och uttryckte förvåning "But you're so young and fresh! You shouldn't be engaged!". Där skulle jag givetvis redan ha förstått att han var ute efter lite kul, medan jag mer var kyrkklockstypen. I någon timme föreläste han om vikten av att leva, att följa sina känslor, stay true to yourself and your heart. Vi vet inte om vi får fler chanser. Jag förstod. Jag höll med.

Det började brinna i mig under första kyssen och vi gick utan fler ord direkt till hans kabin. Jag bestämde mig för att ha the romance of a lifetime på den där båten. Låta passionen få ta all kontroll över mig och sedan gömma upplevelsen långt inne i mitt hjärta. Håkan skulle aldrig få veta. Jag skulle njuta av veckan och Nick i fulla drag och sedan återgå till livet som jag ju älskade och Håkan, som jag ju också älskade.

De minuter jag inte spenderade med Nick på båten gav mig seriös värk i hjärtat. Vi var inte varandras dykbuddies och delade inte kabin och våra buddies ville inte byta med oss. Vi pratade så mycket, utbytte tankar om livet, döden, meningen med allt och - framför allt - kärlek. Jag fick reda på hans besvärliga före detta tjej (som var före detta... typ, eller?), hans drogmissbruk (eller -bruk, beroende på humör), hur han kände oerhört starkt för mig, trots så lite tid tillsammans. Jag fick höra att jag var oerhört vacker, inte bara utanpå - min själ var så ren och jag var så full av visdom. Jag föll djupare för varje timme och snart kom ångesten krypande. Om två dagar/en dag/en timme var kursen slut... Usch, det låter verkligen klyshigt såhär i efterhan men jag föll för det.

När kursen var slut och vi kom i land så var det festavslutning på nån pub i Cairns på kvällen. Det var första gången Nick skulle se mig lite uppiffad och när jag kom ut ur toaletten, med lite mascara på fransarna och söta partykläder på min solbrända kropp så satte han mig ner på sängen i hotellrummet som vi delade sista natten. Han sa att jag skulle överväga att resa till England för att skapa en framtid med honom efter att min termin var färdig. Han sa att han skulle vänta på mig. Han sa att han älskade mig.

Den natten dansade vi i många timmar berusade av kärlek och annat. Jag visste att han skulle åka hem nästa dag efter frukost. Hjärtat gjorde så ont, jag ville stanna tiden. Håkan hade jag fortfarande inte pratat med, för jag hade inte slagit på telefonen. Verkligeheten fick inte finnas för då skulle min kärleksbubbla spricka.

Dagen kom såklart och Nick verkade ganska sorglös när han åkte iväg i taxin mot flygplatsen. Vinkade mot mig med ett leende. När jag såg honom åka brast allt. Hjärtat gick i tusen bitar och jag trodde att jag skulle sluta andas. Jag trodde ju inte att jag någonsin skulle få se honom igen. Han var bara en upplevelse som skulle gömmas långt in i mitt hjärta.

Jag gick upp på hotellrummet och somnade. Det var det enda jag kunde göra för att fly från verkligeheten för än en liten stund.