"Mens" på utrikiska

9 juni, 2011, 13:14 i Åsikter, Tendenser

En grej som jag har stört mig på här i Grekland är att grekerna kallar mens för "dagar" i vardagligt tal, när de pratar engelska. De säger inte "period" som ju är mer idiomatiskt. Irriterande har jag tyckt, kalla det för vad det är liksom! Dagar...bah!

"I've got my days." låter det ofta. Vadå dagar, liksom? "Jag har mina dagar"? Fjantigt. Det måste ju vara en direktöversättning, jag har aldrig hört någon säga att de har mens på grekiska så jag kan inte vara säker, men jag känner mig ändå ganska övertygad.

Idag funderade jag på detta en stund och kom ganska snart fram till att "period" ju egentligen betyder samma sak, det är i alla fall inte ett ord som är förknippat med menstruation, det är helt enkelt ett tidsreferat, lika fjantigt som "days".

I Sverige kallar vi det i alla fall för vad det är.

Ville bara dela med mig av denna insikt.

Kärlek som kärlek

16 april, 2011, 10:00 i Åsikter

Homosexualitet är ett väldigt känsligt ämne här nere. Grekland har inte nått så långt som Sverige när det gäller allmän acceptans även om man ibland kan acceptera homosexuella som "festliga inslag" i media och nattliv. När det gäller ens egna barn är det dock den allra största skräcken att ens barn skulle bli gay. Jag har haft många vilda diskussioner med greker i om detta ämne, men det är ofta som att slå huvudet i väggen. Och då är ändå Grekland homosexualitetens "hemland" eftersom det är härifrån det för första gången blev dokumenterat i form av konst och i skrift.

Jag minns när vi blev gravida med Elli, Aris ville helst ha en son. Det hymlade han inte med. Vi fick veta tidigt att det var en flicka som skulle komma och det accepterade han såklart fort och idag är Elli hans största kärlek, utan konkurrens. Men jag minns en kommentar han fyrade av i bilen på väg hem efter läkarbesöket då vi fick beskedet att bebisen i magen var en flicka "Well, at least she cannot be a gay (man).". Jag fick ilningar längs ryggraden och sa att hon visst kan bli gay - lesbisk. Jo, det var förstår inte heller något han önskade, men det var inte lika illa.

Vi har haft många diskussioner i ämnet efter det, särskilt sedan sonen föddes. Dumma kommentarer som får igång mig. Jag säger ibland att det enda jag önskar för mina barn är deras lycka och hälsa, inget annat. Hur de finner lycka spelar mig ingen roll. Aris fäller då ofta in att det ju är lätt att säga, men om Max kommer hem och deklarerar att han är gay så kommer det att bli en chock även för mig. Jag insisterar på att det inte spelar mig någon roll och det gör Aris otroligt provocerad.

Samtidigt ska ni veta att Aris i allmänhet är öppensinnad mot de allra flesta som "avviker" från normen - gays, färgade osv, det är bara när det kommer till hans egen son som det är så vansinnigt hemskt. Jag fick en glimt en gång om varför det är så känsligt "Man undrar ju i så fall kanske vad föräldrarna egentligen är... var det kommer ifrån". Det är alltså hans egen rädsla för homosexuella känslor och andras eventuella avsky som skrämmer honom, inte att han egentligen själv tycker att homosexualitet är fel, för det tror jag inte att han i grunden tycker.

För mig är det så enkelt, allt som handlar om kärlek är fint, hur kärlek väcka så mycket avsky? Jag har aldrig förstått det. Och så länge man accepterar denna avsky som befogad så kommer ju inte acceptansen att infinna sig.Därför är det viktigt att fortsätta banka sitt huvud i väggen, en vacker dag kanske man lyckas åstadkomma ett litet hål.

Mina barn får älska vem de vill. Jag hoppas bara att de får älska intensivt i sina liv.