Året 2011: November

1 januari, 2012, 20:14 i Ätbart, Böcker & film, Kläder, Musik, Personligt, Skönhet

November

Fick till slut svar av en jättehemsk läkare som fick mig att vilja ge upp på livet. Inte den bästa starten på månaden.

 

Åkte upp till Norrland för att gå på Antons mormors begravning. Träffade hela tjocka släkten. Fint och varmt, trots att det var iskallt ute.

Lyssnade på Lana.

 

Och läste den här. Bra och lite konstig.

Började dricka kaffe på morgonen. Blev alldeles för speedad. Fick sluta igen.

 

Bodde i den här sköna halsduken. Eller i pälsen. Ibland båda samtidigt. Trots att det var en riktigt varm november. Frös aldrig.

Såg My morning jacket och The head and the heart. De senare var fantastiska. MMJ var långdragna.

 

Julstökade.

 

Åkte hem till Skåne för att gå på bröllop. Och så adventsmyste vi.

 

Hade fantastiskt kul på ett fantastiskt bröllop. Mindre fantastiskt var det att fastna på flygplatsen pga stormen. Kom hem ett dygn senare än vi skulle.

 

Och novembernaglarna följde inget direkt tema, varken på färger eller märken.

Året 2011: Juni

30 december, 2011, 15:53 i Ätbart, Musik, Personligt, Redaktionsliv, Skönhet

Juni

Inledde som sagt månaden i Östersundstrakten där björnskräcken fick ny näring från Antons brors flickvän. Vi jagade kolbullar på Jamtli och jag ville ha en get med mig hem.

 

Gick på BB-festen. Gjorde det till kvällens mission att få deltagarna att pussa mig. Det gjorde de så gärna (efter lite övertalning). Det inlägget är för övrigt typ mitt mest lästa. Dagen, nationaldagen, efter var jag bakis deluxe.

 

Hade en fantastiskt rolig arbetsdag när jag åkte till Kolmården och lekte med delfiner.

 

Provade också bröllopsklänningar på Garamaj för samma reportage...

Och hängde en dag i stallet med fina hästen Maggan.

 

Bjöd på Karins favoritkakor After eight-brownies. (Receptet finns här.)

 

Och åt jättegoda lobsterrolls på nån pressgrej och testdrack tävlingsdrinkar på F12.

 

Intervjuade puddingen Jesse Williams. Det första han sa till mig, efter "hej", var "Johanna, det heter min mamma också!". Efter det kände jag att han aldrig skulle kunna se mig som en romantisk varelse. (Ja, det var givetvis det enda hindret.)

 

Hade en fantastiskt rolig kväll på Stockholms jazzfestival, med jättehärliga människor och supergod mat. Kände mig extra kär i livet.

 

Lyssnade om och om igen på The head and the heart, och allra helst "Sounds like hallelujah".

 

Brun utan solade innan midsommar nån gång. Gjorde helt fel. Blev fläckig.

 

Hade en alldeles fantastisk midsommarafton tillsammans med fina, fina vänner hemma hos Anna och Mattias. En av sommarens bästa dagar, kvällar, nätter och mornar.

 

Höll käften.

AW:ade föredömligt ofta. Som den här gången då vi åkte ut med Alexs båt efter jobbet.

 

Som Australien ungefär

14 november, 2011, 15:58 i Personligt

Helt slut efter helgen. Har träffat så mycket släkt. Önskar att Sverige inte var så satans avlångt så det gick lite snabbare och lättare att hälsa på oftare.

När vi kom hem igår, ganska trötta efter allt flängande, fick vi först inte upp ytterdörren. Där stod vi med tre väskor och en överenergisk hund i trapphuset och kom inte in. Ångesten då my friends. Anton slet så han blev alldeles svettig med vår säkerhetsdörr, som för övrigt inte ens är ett år gammal, men nyckeln gick inte att rubba. Jag såg framför mig en kväll i trapphuset och var en halv sekund från utbrott av Eyjafjallajökulls storlek när nyckeln efter en sista kraftansträngning plötsligt gav med sig. Lättnaden..!

Men den gör sådär ibland, dörren. Den enda logiska förklaringen är förstås att det spökar i lägenheten. Det skulle kunna vara läskigt att bo med ett spöke, särskilt ett som inte vill släppa in en med jämna mellanrum, men då minns jag mammas ordspråk "Ett spöke skrämmer aldrig ett annat spöke". Mammavisdom från min barndom. Berättade det för ett medium en gång, Vendela Cederholm från "Det okända", och hon skrattade och höll med. Vi satt för övrigt i en bil på väg från en seans i en gammal lada ute i ingenstans. Bara en av alla lätt annorlunda arbetsdagar jag haft sedan jag började här.

Och det där om att det inte finns björnar där jag var? Hittade precis den här artikeln på Aftonbladets etta. Och gissa var den där lilla byn ligger? Jomen i samma kommun! Nu tror jag visserligen att det kan vara så att Krokom är typ Sveriges största kommun. Men ändå. (Tycker för övrigt synd om björnen. Om en hund skällde på mig i en timme så skulle nog mitt tålamod också vara slut.) Såg dessutom två gigantiska älgar en kväll också. Och en stor räv. Och snö. Norrland är typ som Australien, fast varmt.

Den här tog jag genom bilrutan när vi körde mot flygplatsen igår. Vitt! Snö! (Fast mest var det rimfrost.)

I'll take you back to my home town

9 november, 2011, 17:35 i Personligt

Den här bilden tog jag idag för exakt fem år sedan. I London. Det var första gången jag var där och jag minns att jag åt min första macaron den dagen. Fast då visste jag inte ens vad en macaron var, jag tyckte bara att den såg söt ut.

Imorgon åker jag och anton tills hans, och alla depressioners, hemtrakter*. Som vanligt har mina norrlandsfördomar blommat ut för fullt och jag har frågat anton om det är snö där uppe (inte än, tydligen) samt googlat björnöverfall. Jag får egentligen inte göra det för min psykolog, men han läser ju inte bloggen (hoppas jag verkligen). Dessutom litar jag inte på psykologen. Han menar att det är fullkomligt ofarligt att vistas utomhus där uppe, men han är ju faktiskt ingen björnexpert. Oavsett hur många rutiga skjortor han äger (det är många).

Sånt här ska man till exempel inte titta på.

Vi ska i alla fall gå på begravning där uppe. Jag tänkte på det igår och insåg att jag nog bara varit på två begravningar. Det gjorde mig förvånad, för det känns som om jag har varit på tusen. Och det har jag ju på sätt och vis, för min pappas begravning har jag upprepat ungefär så många gånger i mitt huvud. Eftersom jag var liten och det är länge sedan så minns jag bara skärvor här och där, så de spelas upp om och om igen i en loop. Mina nya skor mot det urgamla kyrkogolvet, det svartvita fotografiet på pappa där ögonen ligger helt i skugga, när vi stod på led vid gravplatsen och tog emot kondoleanser (antar jag, för en massa människor kramade mig), den runda ljusgrå gravstenen med den vita duvan som jag tjatade dit trots att mamma tyckte att den var ful. Om och om igen, som en trasig skiva. Precis som jag. Det har ju trots allt gått 20 år (!) i vår och ändå återvänder tankarna dit. Vissa sorger går helt enkelt inte över, man får bara hitta sätt att försöka leva med dem.

Lite nervös är jag alltså inför den där begravningen. Inför all sorg. Anton säger att det kommer bli annorlunda. Att det är skillnad på att begrava barn och 32-åringar mot en mormor som levt ett långt och fint liv. Han har säkert rätt, men vissa erfarenheter sitter i magen och inte i huvudet.

Ska hem och packa snart. Vet inte vad jag ska ha på mig och det är ju inte viktigt heller, egentligen. Det ska bli kul att återse Antons fina familj i alla fall, även om det är under tråkiga omständigheter.

Mitt Östersundssoundtrack är The Perishers (ni minns väl dem?), så here goes. My hometown. Anton spelade den för mig någon gång i begynnelsen och tyckte att den sammanfattade hans känslor för staden bra. Alla som växte upp med en ständig längtabort-känsla och sedan stack så fort de fick chansen borde känna igen sig. Ännu en bra filmlåt, för övrigt. Den spelas när man med kluvna känslor åker bil genom hemstaden där ingenting har förändrats trots att man har varit borta en längre tid. Svartvitt givetvis. Någon har nog parkas på sig också.

 

*Skoja bara. Vet minst lika många deppisar från södra Sverige. Och alla kan ju inte vara lika konstant peppiga och optimistiska som yours truly.

Hund-ra procent

2 juni, 2011, 15:01 i Personligt

Kolbullsstället var stängt! Men jag fick i alla fall klappa massor med keliga getter, hästar och hundar. Kommer få värsta utnosningen av Mira när vi kommer hem. Vi fikade på nåt ställe på Frösön som heter Stocketitt istället, jag åt grillat tunnbröd med ädelost och en våffla med sylt och grädde. Jättemysigt ställe! Träffade massor med urgosiga hundar där också som jag tvångskelade med. Sedan åkte vi till en av Antons bröder och där kelade jag med hans hund Maja också. Har för övrigt träffat två Maja-hundar och en Mejahund idag. Och så en Bore. Och Mira förstås. Mycket bra djurdag det här.

På sista bilden ser man fjällen längst bort. Dit ska vi imorgon.

Mot kolbullar och getter!

2 juni, 2011, 10:47 i Personligt

Vi hittade några dagböcker som Anton skrev när han var sju. De består i stort sett bara av fotbollsresultat, typ "sen såg jag Ipswich - Manchester u. Det blev 2-4.". Missbruket började alltså tidigt. Och just det, dagboken innehåller en del dissar till Sudden (Martin) också. "Förtal" tyckte han när jag mmsade bilden ovan.

Nu är vi på väg mot Östersund och Jamtli. Jag ska på rekommendation av big chief Karin äta kolbullar. Jag tänker att det kommer vara fantastiskt. Jag har förhört mig om det hela och alla säger att det smakar salt och fett - och det är ju typ min drömkombination! Kan inte fatta att jag känt anton i snart sju år och att han aldrig berättat för mig om kolbullarna. Känns lite som ett svek faktiskt.
Jag ser också fram emot att klappa getter. Älskar getter. Eller ja, alla djur man kan klappa på faktiskt. Brukar få en oemotståndlig lust att bära dem. Det ska man dock inte göra, för då blir man utslängd och får en utskällning och så säger de att man som vuxen människa borde veta bättre och så undrar de vad man heter så de kan skriva anmälan och så säger man att man heter
Johanna Get..sson och så tror de inte på en.

Inte för att jag testat.

Björnen kommer!

1 juni, 2011, 10:26 i Personligt

I bilen på väg mot Östersund och Simons student. Är mycket glad över att vi befinner oss i en bil, det känns björnsmart. Simons tjej Linnea berättade precis för mig om en klasskamrat till henne som en dag inte kom till skolan. FÖR ATT DET SATT EN BJÖRN PÅ HENNES BIL!!! En björnunge visserligen men den livsfarliga mamman lufsade runt i buskaget en bit bort. "Så hon sprang in och fick björnfrossa" avslutade Linnea och lade till "För man vill ju inte hamna mellan mamman och ungen" på det där underdrivna norrländska sättet. Eh, nej?! Efter den lilla historien vågade jag knappt gå ut till bilen. Bedrev spaning från köksfönstret innan jag kände mig modig nog att riskera livet. Ville skrika "Go, go, go!!!" och springa ut som en swat-styrka men de andra verkar inte alls förstå allvaret i situationen.

Anton blev förresten lätt upprörd över att Linnea drog den lilla historien för mig. Förra gången vi sågs berättade hon om ett gäng vargar som åt upp hennes grannes hund. Misstänker att hon gillar att se mig hyperventilera, alternativt att hon är sadist.

snart dör vi björndöden (be för oss)

31 maj, 2011, 13:01 i Personligt

Miras fulaste ansikte, med lite hjälp av matte.

 

I eftermiddag åker jag, Anton och Mira till Östersund. Det kan tyckas som ett random utflyktsmål, men Anton kommer därifrån och vi tycker att det är viktigt att Mira får lära känna sina rötter. Dessutom tar Antons minsta lillebror studenten. Har kollat väderprognosen och den tycker att det ska regna och vara runt 13 grader kallt. Det tycker inte jag, så jag har bara packat klänningar och ballerinor.

Oroar mig lite för att bli uppäten av en björn där uppe, som vanligt. (Alltså inte att jag brukar bli uppäten av en björn men att jag brukar oroa mig för det. Stor skillnad ändå.) Hade därför ett björnsnack med Mira igår innan vi skulle somna. Poängterade att det var viktigt att hon inte skulle försöka försvara mig om vi träffar på en björn. Hon lyssnade inte alls för hon hade hört en hund skälla utanför och var upptagen med att försöka vakta sängen, vilket går ut på att hon sitter still som en stenstod i fotändan och stirrar intensivt ut i rummet. Redo att skälla ihjäl en eventuell inkräktare, för något köttigare än så kan hon ju inte göra så länge inkräktaren inte är i storleksordningen chihuahua. Hur som helst så går det typ inte att få kontakt med henne när hon blir sån där, så Mira hörde ingenting av min långa förmaning. Så om vi dör björndöden nu så önskar jag mig ett stort mausoleum rest på en viktig plats i landet. Känner många putslustiga journalister (...) så det är väl bäst att jag undanber mig diverse ordlekar på gravstenen redan nu. Just in case.