Vad jag lärt mig om män

23 augusti, 2011, 14:00 i Personligt

Träffade J igår som berättade att en vän till henne är kompis med (pfew) en mycket känd kvinnlig artist. Artisten vill tydligen alltid lyssna på sina egna låtar på förfester. J tyckte detta var konstigt beteende, och jag höll med. "Det vore ju som att läsa sin egen blogg när man vill ha nåt kul att göra" frustade jag. Sedan åkte jag hem och läste min egen blogg. Det var kul.

Upptäckte att jag är ganska exakt och precis samma person nu som för fyra år sedan. Då hade jag precis kommit till Stockholm för att tillbringa fyra månader på Amelia. Anton var kvar i Göteborg, där vi egentligen bodde, och jag saknade honom megamegamycket. Ändå skrev jag det här inlägget:

"Nu ringer min mobil. Jag är för lat för att resa mig upp och hämta den. När ska man uppfinna mobiler som kommer när man ropar? I och för sig kan man ha pojkvän och då kommer ju de bästa exemplaren med den eftersökta hämtningsfunktionen. Men ibland så kanske pojkvännen får för sig att han ska jobba eller plugga i en helt annan stad, säg Göteborg till exempel, och då tycker han att det är för långt att åka från ena änden av landet till den andra bara för att räcka mig min mobiltelefon som ligger tre meter bort. Efter intensiva diskussioner har vi kommit fram till att detta lilla fabrikationsfel inte är tillräckligt skäl för att reklamera pojkvännen."

Skulle aldrig aldrig aldrig reklamera Anton, trots att det senare visat sig att han saknade förlovningsförmåga och dessutom har vissa brister i ryggmassagefunktionen. Däremot har det visat sig att han, med rätt förutsättningar, lagar rätt god mat. Det har för övrigt också visat sig att han inte går på batteri. Tydligen gör inga killar det så försök inte att stoppa upp sådana i rumpan på dem – det uppskattas inte. Det är fortfarande tveksamt var de får sin energi ifrån, men jag tror att det kan vara en kombination av fotboll och öl. Ytterligare studier behövs dock innan slutsats kan dras. Återkommer.