Nattsömnen och samsovning

19 augusti, 2014, 12:32 i Bebis

IMG_5354.JPG
Tre matningar inatt, vilket är standard för oss. Ser dock fram emot att dra ner på det...

Vår bebis sover väldigt duktigt på nätterna. Han fick en normal dygnsrytm ganska fort, redan efter lite drygt en månad. Han skriker aldrig på nätterna, antagligen för att han sover bredvid mig och jag därmed kan lägga honom vid bröstet innan han vaknar till så pass att han börjar skrika. Det gör att han mer eller mindre äter i sömnen. Under hans första månader, när de vill äta så himla ofta, kändes det som den bästa lösningen. Vi prioriterade nattsömn, helt enkelt. Men nu när vi kommer tillbaka efter semestern är det dags att införa lite sovrutiner, och då planerar vi inte att ha plutten i vår säng längre. Det passar bra på flera sätt, dels för att det är först nu E är stor nog att ha ett etablerat sovmönster men också för att Anton går tillbaka till sitt ordinarie jobb och vi för första gången sen E föddes kommer ha vår vanliga vardag. Jag har dessutom börjat sova lite sämre med E bredvid mig, och jag tror att det blivit lite fler uppvak än nödvändigt för mig de senaste veckorna. Så fort han rör på en lilltå så vaknar liksom jag, redo att docka honom till matstationen. Hälften av gångerna är han inte ens hungrig, än mindre vid medvetande. Jag har blivit lite för lättväckt, helt enkelt.

Det ska bli spännande att se hur det går. Eller kanske snarare zzzpännande. Jag räknar med en protesterande bebis och många väckningar innan han vant sig. Plus att jag nog kommer känna mig lite tom, jag har ju vant mig vid att ha en plutt ingosad i min armhåla. Men å andra sidan kommer jag kunna kramas obehindrat med Anton istället, och det är ju inte heller fy skam.

Om lite drygt en vecka startar vi, wish us luck!

Dela på Facebook 0

12 veckor

25 juli, 2014, 12:12 i Bebis

20140725-112410-41050083.jpg

Idag blir den här lilla supersprallisen 12 veckor! Och jag också kan man säga. Som mamma alltså. E kan nu hålla sitt huvud, vända sig från rygg till sida (och tvärtom såklart, men det är mer vältning då hehe) och försöker gripa efter grejer. Skratta har han gjort länge, minst en månad, jag tror han var tidig med det. Han blir roligare och roligare att hänga med för varje dag som går.
I början tyckte jag att det var rätt utmattande att vara mamma. Mysigt också såklart, men det här att inte kunna lägga ner bebisen en endaste sekund slet på mig. Första dagen Anton jobbade, och då var E ändå sex veckor tror jag, fick jag inte chansen att kissa på hela tiden t ex. Tror inte jag åt något heller.
Nu är det mycket lättare. E kan ligga för sig själv och jollra och jag måste inte bära/hålla honom prick hela tiden. Han interagerar mycket mer, så vakenstunderna handlar inte bara om mat och tyst närhet längre. Dessutom är han mycket lättare att bära nu när han håller upp huvudet.
Ska bara övertyga honom om att vagnen är göttig, och nappen, sen kommer vi ha det kungligt.

Om bara lite drygt en vecka är han tre månader. Sjukt vad fort det går. En tredjedels graviditet liksom?!

Dela på Facebook 0

Blogga från förlossningen

26 april, 2014, 16:40 i Gravid

20140426-160135.jpg

Har nu slagit mig ner på balkongen i shorts och linne, insmord i spf 50 som ni ser. Det här kommer vara min ledigaste sommar sedan jag var barn, åtminstone ledig om man ser till möjligheten att inte jobba och vara utomhus mycket, men jag misstänker att jag kommer vara blekast i stada ändå. Jag hjärta solskyddsfaktor.

Emma var precis här och drack kaffe med mig i solen. E fick den här urgulliga bodyn som ni ser i bild. Så söt! Hon hade med sin Sam, deras franska bulldog, och Mira ägnade sig åt att skälla ut honom alternerat med att se till att vi bara kelade med henne. Snart nog kommer hon få en crash course i det här med att dela med sig av uppmärksamheten... Det kan bli ett tufft uppvaknande.

Någon frågade i kommentarerna om jag kommer blogga om när det är på gång med förlossning och sånt och svaret är ABSOLUT! Mitt drömscenario är liksom att liveblogga från förlossningen. Dels för att det vore skoj som fan, men också för att om jag kan blogga så betyder ju det att jag inte är helt förbi av smärta, hehe. Tyvärr vet jag av erfarenhet att täckningen inne på SÖS inte är den bästa. Jag och Karin skojade om att jag borde kräva ett rum med bra täckning och bara "jag är bloggerzka förstår ni". Skulle älska att höra snacket i personalrummet efter ett sådant uttalande.

Men förutsatt att jag inte får en sån där rejserförlossning (som min mamma visserligen har haft, med alla tre..) så ska jag väl hinna lägga upp nåt eller några inlägg tänker jag. Det är min plan i alla fall. Jag måste liksom skriva ner saker för att konkretisera dem, så jag tänker att det vore bra för att behålla fokus.

Nu ska jag hetsäta lite pasta med världens gräddigaste, vitlökstyngda sås och absurda mängder parmesan. Trots att det är middag om två timmar. Jag kör stenhårt på det här som jag läste om att jag nu ska äta så fort jag är hungrig och sova så fort jag är trött, oavsett när på dygnet detta inträffar. Förlossningen kan ju sätta igång när som helst på dygnet och då är det bra om man är laddad med energi. Gillar upplägget, det känns djuriskt. Plus att det ger mig den perfekta ursäkten att sova mitt på dagen och äta mest hela tiden. (Inser nu att jag beskriver Miras drömliv.) Om man vill förfina det hela lite kan man säga att jag "kolhydratladdar"... Någon som vet hur länge man kan "spara" kolhydrater i kroppen? Jag måste äta kolhydrater mer eller mindre hela tiden för att det ska funka va?  (Säg ja.)

Dela på Facebook 0

Mage vecka 21

21 december, 2013, 16:18 i Gravid

1

Firar det faktum att jag kan stå igen (!!) med en magbild. Nu är vi alltså i vecka 21. Märker att livmodern tar större plats där inne eftersom det känns som om magsäcken trycks upp i halsen ibland. Som typ igår kväll, när jag skulle sova. Fick känslan av att jag var tvungen att svälja, svälja och svälja för att den inte skulle glida upp i matstrupen. Åh så mycket sexyness som pågår med kröppen nu va! Fast det är ganska spännande också. Lite sådär "Undrar vad för nytt äckel man ska vänja sig vid den här veckan?" med skräckblandad förtjusning. Plus att jag gillar sparkarna mer nu. De känns liksom betryggande och inte främmande längre. I vecka 20 gör bebisen cirka 200 rörelser per dag, och jag har lärt mig hans mönster (som det ser ut nu iaf). Han brukar köra igång en stund på förmiddagen, och sedan en längre stund på kvällen. Ibland sparkar han väldigt mycket när jag går och lägger mig också, då kan det vara lite svårt att somna. Fast mest är det mysigt.

2

Kunde inte låta bli! (Jo men jag med min förfinade humor är absolut mogen att bli mamma.)

Dela på Facebook 0

Halvtid

18 december, 2013, 11:23 i Gravid

20131218-102206.jpg

Just idag har jag gått halva graviditeten! Ja förutsatt att han kommer efter exakt 280 dagar.. Och det tror jag väl inte riktigt. Han rör sig som en galning där inne och jag märker att han blir både större och starkare. Pratade med svärfar igår (han är lika fotbollsgalen som Anton) och han ville att jag skulle försöka känna om bebisen verkar vänster- eller högerfotad, haha. "En vänsterfotad är alltid bra!". Innan vi visste vilket kön så hände det att folk sa "Hoppas det blir en pojke så den kan dela Antons största intresse". Världens konstigaste kommentar, för det hade den såklart gjort om den var tjej också. Lycka till att födas in i den här släkten och inte älska fotboll liksom. Dessutom sitter inte fotbollsintresse i snoppen vad jag vet. (Om det gör det har jag en hel hög med "tjejkompisar" som har en del förklarande att göra..)

Dela på Facebook 0

Jag drömde att jag sprang

17 december, 2013, 13:22 i Gravid

Ja inatt drömde jag att jag sprang, precis som rubriken antyder. Det var såklart väldigt, väldigt skönt. Jag skulle inte säga att jag är en person som gillar att träna egentligen, men jag gillar att röra på mig. Varje helg promenerar vi väl i snitt 1,5-2 mil med Mira, även om jag inte tänker på det som träning. I somras cyklade jag till (och från, såklart) jobbet och det blir 1,4 mil per dag och brukade väl totalt bli lite drygt tre-fyra mil i veckan eftersom det sällan funkade att cykla alla dagar. Men det klassade jag inte heller som regelrätt träning. Den enda träningen jag gjorde var att springa.

Förra nyårsafton gav jag mig själv ett nyårslöfte, något som jag i stort sett aldrig gjort. Jag bestämde mig för att träna minst en gång i veckan året ut. Redan den 2 januari snörade jag på mig löparskorna och så började det. När det blev som allra kallast i februari bytte jag löpningen mot simning i några veckor istället, men så fort det blev varmare än tio minusgrader sprang jag igen. Det gick över förväntan. Att springa i snö är lite tungt, men det var isfläckarna som var värst. Du får inga drömtider innan det är barmark, om vi säger så. Men det var inte heller mitt mål.

da72ea54550311e2900c22000a1fb715_7

Först löpturen 2013, 2 januari.

I våras plussade jag på med lite styrkeövningar på hemmaplan. I somras med cykeln. Och på det hela taget snittade jag förstås många fler träningstillfällen än det där enda i veckan. För har man väl bestämt sig att komma ut minst en gång i veckan blir startsträckan aldrig så lång, och träningstillfällena fler. Åtminstone var det så för mig. Samtidigt var det skönt med ett lågt krav som en gång i veckan, för då visste jag att jag alltid skulle klara det.

Det fanns några undantag. I april fick jag influensan och blev jättesjuk. Det var otroligt frustrerande. Veckan innan jag blev sjuk sprang jag totalt 24 kilometer, efteråt kunde jag inte ens springa fem utan att vara en sekund från att kräkas (och värre saker, som att kräkas ur helt andra kroppsöppningar...). Såhär i efterhand kan jag tycka att den där influensan kom ganska lämpligt, för den tvingade mig att slå ner på ett träningstempo som i ärlighetens namn var lite för högt. Jag hade börjat gå ner i vikt, en bieffekt jag verkligen inte ville åt, och samtidigt kändes det omöjligt att springa mindre ofta. Influensan tvingade mig att pausa, ta tio steg tillbaka och hitta ett nytt träningstempo. Jag bestämde mig för att jag kunde bortse från en gång i veckan när jag var utomlands på semester till exempel. Mitt enda mål var ju att ta hand om min kropp, inte att bli någon distanslöpare.

20130712-103224

En av många cykelturer till jobbet i somras.

Efter det hittade jag en rutin som funkade för mig, och så fortsatte det fram till slutet på augusti och veckan vi plussade. Jag tänkte att jag självklart skulle fortsätta springa, cykla och gå så länge det kändes bra och jag såg fram emot att vara en "aktiv gravid". Men det första som hände var att vi åkte på semester - och sedan kom blodet och hela den där osäkra och påfrestande  perioden. Jag ville inte träna alls, dels för att jag hade tankarna på annat håll men också för att jag var rädd att blöda mer. Ologiskt, men så funkade jag. Och när vi väl fick klartecken på att allt var okej, efter nästan två veckor, kom den stora tröttheten och det var otänkbart att göra något annat än att äta, jobba, sova. Efter vecka 13 blev jag långsamt piggare igen. Och genom allt fortsatte vi såklart att gå de där 1,5-2 milen per helg med Mira, långsammare och långsammare, men jag blev flåsigare och flåsigare. Sedan kom sammandragningarna igång runt vecka 16 tror jag, och all ansträngning som inte var absolut nödvändig fick prioriteras bort.

20131217-131802.jpg

Sjukhussäng i december.

Så mitt träningsår som började så ultimat fick ett lite annat slut än vad jag hade föreställt mig. Jag kunde inte vara den där aktiva gravida som jag målat upp. Och det är helt okej. Faktiskt. För det hälsosammaste i längden är trots allt att lyssna på sin kropp. För mig är det skitsvårt och jag behöver verkligen öva, för min hjärna överröstar lätt vad kroppen säger. Som att hjärnan har en jättemegafon och kroppen går runt och viskar.

Den här gången lyssnade jag uppenbarligen för sent.

Min förhoppning är såklart att åtminstone kunna gå de där promenaderna med Mira igen någon gång innan maj, men vi får helt enkelt se. Kanske kommer min gravidkropp att vägra det, och nu ska jag verkligen lyssna på den. Jag försöker i alla fall få min hjärna att lägga ner megafonen och gilla läget. För vissa av oss kanske behöver lära oss att vila, inte springa. Och jag är nog en av dem.

Dela på Facebook 0

Fler samgraviditeter sökes

13 december, 2013, 10:27 i Gravid

Den här dagen började med rökutveckling i tunnelbanan, så jag fick gå mellan två stationer. Lite stressande eftersom jag vet att jag inte ska, men jävla SL skickar ju inga ersättningsbussar. Tråkigt att lägga hela helgens energi på något så meningslöst som en ersättningspromenad, men det är inte mycket att göra åt. Ingen glöggfest ikväll alltså...

Men nu till något roligare! Den här veckan har två fina kompisar fått barn! Annika i tisdags och Mallan igår. Det gick bra för båda vilket känns mycket peppande. Det har varit så fint att ha sällskap i graviditeten av två vänner som man pratar med varje dag. Det finns liksom inga andra som är lika intresserade av graviditeter som andra som är i samma situation, och när de dessutom är två nära kompisar så kan man ju berätta precis allt. Ganska precis halva graviditeten hade jag sällskap, men nu har de alltså gått över till nästa fas. Känns lite tomt – jag är van vid att redan ha pratat med Malin vid den här tiden, haha.

Samtidigt funderar jag såklart på om det finns någon/några andra i min närhet som är gravida. De första tolv veckorna brukar man ju inte berätta (även om det känns som om gravida berättar för andra gravida tidigare än så). Det vore så himla fint att få sällskap resten av graviditeten också. Helst av någon som är nära såklart. Anmäl er till min mejl tack så mycket. (Hoppas, hoppas, hoppas!!)

1

Me and my booooos! Expreggos och trogna vapendragare som alldeles nyss blivit mammor till två små pöjkar.

Dela på Facebook 0

Sammandragningsweekend

8 december, 2013, 15:49 i Gravid

20131208-150258.jpg

Det här har varit en helg i sammandragningarnas tecken. De gör inte ont, men livmodern drar ihop sig och magen blir hård som en sten. Den naturliga reaktionen blir att man vill sluta med allt man gör och helst sitta eller ligga en stund och ta det riktigt chill så det släpper.

Vi käkade på Pelikan igår (jag åt jättegoda honungsglaserade revbensspjäll med äppelmos och rödkål!) och sen gick vi på konserten. Jag fick dock ge upp efter fem låtar och gå och sätta mig vid sidan och lyssna därifrån. Det gick jättebra, men konserten var lång och det blev sent och garderobskön blev skitlång och det fanns inte sittplatser på vägen hem - och då började sammandragningarna. Tydligen vanligt när man inte gör saker i det tempot (tänk snigel a la pensionär) man borde. Idag kommer de efter typ fem minuters promenad, så nu är det soffläge som gäller. Har iaf läst mig till att de är helt ofarliga så länge de inte gör ont, så jag tolkar det som en uppmaning från kroppen att slå ner på tempot bara. Mest tycker jag lite synd om bebisen som blir helt ihopklämd när det drar igång, det tar ju ett tag innan det släpper, och efteråt brukar han reagera med att sparka en stund. Tänker att han stretchar ut livmodern till bekväm storlek igen, alternativt vill visa sitt missnöje.

Mira verkar märka av när sammandragningarna kommer, för hon blir lite orolig. Börjar krafsa på mig, kollar mig konstant och vill sitta i mitt knä. Nu har hon placerat sig på min mage, och verkar helt obrydd av att bebisen sparkar henne i örat.

20131208-154251.jpg
Mira just nu.

20131208-154351.jpg
Har en snäll sambo som passar upp mig med varm choklad och grädde (samtidigt som han frostar av frysen), så jag är rätt nöjd med dagen ändå.

Dela på Facebook 0

När vi plussade

22 november, 2013, 8:18 i Gravid

Har jag berättat hur det var när jag fick veta att jag var gravid? Jag tror inte det, och eftersom jag ändå tänkte ladda upp med något lite längre inlägg till er nu när jag är borta i London och roar mig så är väl det en historia lika god som någon.

"Onsdagen den 28 augusti:

Jag brände riset igår.

 
Jag har väl kokat ris hundratals gånger i mitt liv, men jag har aldrig bränt det förut. Jag stod där vid spisen och stirrade ut i luften och reagerade inte förrän det började lukta bränt. Jag måste ha stått så ett tag.
 
Jag köpte bara testet för att kolla att det inte var så. Jag läste instruktionerna, men slarvigt, för jag har kissat på stickor förut. Många gånger under det där året då mensen försvann och jag var på läkarbesök på läkarbesök. Allt det där som slutade i ett besök på Sophiahemmet i Stockholm där världens gulligaste doktor lovade att vi visst skulle kunna bli med barn i framtiden, trots det de kommit fram till. Det skulle bara krävas lite mer. Inseminering. Många besök och kontroller. Och det var ju inte cancer i alla fall.
Efter det så släppte vi på kontrollen. Enda fördelen med att ha äggstockar som inte fungerade var ju att vi åtminstone inte behövde skydda oss längre tänkte vi.
 
Det var väl cirka ett år innan det brända riset tror jag. Eller var det två? Jag minns inte. Babyproduktion har inte haft en framträdande roll i min hjärna, så jag lagrade alltihop under "information som vi kan komma att behöva om några år". Sophiahemmet verkade vilja ta tag i Projekt Bebis på en gång, men det ville inte vi. Vi bokade inte in fler möten.
 
Mensen skulle kommit i måndags. I vanliga fall skulle jag nog inte ha reagerat över att den uteblev, efter allt så är jag van vid att den diffar, men nu ska vi åka till Palma på sol- och badsemester på söndag. Om den kom som den skulle så skulle jag hinna mensa klart laga till avresa. Perfekt tajming.
Men den kom inte.
 
Så jag köpte ett test. Det billigaste Apoteket hade. Jag snabbläste instruktionerna. Såg att det var bäst att testa på morgonen, och nu var det kväll, men eftersom det ändå skulle säga nej så tänkte jag att det inte spelade någon roll vilken sorts urin man använde. Och därför spelade det heller ingen roll att jag var ensam hemma eller att jag inte skulle kunna prata med Anton förrän kvällen efter.
 
Det var först efteråt som jag insåg att det visst spelade roll. Att jag inte hade tänkt igenom det här ordentligt.
 
Jag fick leta upp instruktionerna i soporna. Vad fan betyder nu två streck? Jag fotade testet. Tydligen så är resultatet bara tillförlitligt i fem minuter. Tänkte att jag behövde bekräftelse från någon annan. Att jag kanske såg i syne. Det här ska ju inte ens gå.
 
Sen började jag laga mat. Hackade kantareller och skar upp lövbiff.
 
Och brände riset."
Jag visste inte vem jag skulle fråga, vem som kunde vara mina extraögon och konstatera att det var två streck på testet. Ett möjligt (att det hade fungerat) och ett omöjligt (att jag var gravid). Jag kunde inte fråga Anton, han satt helt galet upptagen fram till klockan 23. Jag försökte få tag på min bästis Gullan, men hon bor som bekant i Grekland och just den här kvällen var hon onåbar i en biosalong. Till slut föll valet på en gammal barndomsvän. Min allra äldsta vän faktiskt.
Jag var varken glad eller ledsen. Jag var i fullständig chock. "Men men men jag kan ju inte bli gravid såhär" spelades upp i min hjärna som en skiva som hakat upp sig. Jag visste inte vad jag skulle säga till Anton. Jag visste inte hur han skulle reagera. Jag ville ge plats för hans känslor så han fick känna vad han ville utan att påverkas av mina, men jag hade ju redan flera timmars försprång. Mina känslor hade hunnit springa flera maratonlopp och han hade inte ens tagit sig till startlinjen.
Det blev en lång kväll, kan man säga.
Hans jobb drog ut på tiden. Vid halv tolv fick jag ett sms om att han var i en taxi på väg hem, efter en utmattande kväll. Då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag skickade bilden med de två strecken och frågade hur många han såg. Sedan skrev jag det, utifall att han (som jag) blivit tillfälligt dum i huvudet. Det kanske låter okänsligt att berätta att man är gravid i ett sms sådär, men jag ville att han skulle få den där kvarten för sig själv att reagera precis som han ville utan att känna sig påpassad. Det var ju inte som mina fem timmar, men det var en stund i alla fall.
1
Det här var bilden han fick. Det möjliga och det omöjliga strecket. Sida vid sida. Som en eventuell synvilla.
Jag hade inte behövt oroa mig såklart. Och frågan om att "behålla eller inte behålla" var aldrig aktuell.
Dagen efter köpte jag fler tester. De dyraste jag kunde hitta den gången. Anton var med mig. När vi kom hem frågade han "Är du inte lite kissnödig nu?" men det var jag inte alls. Det gick några timmar, och sedan frågade Anton om jag inte var lite, lite kissnödig ändå. Det var jag inte, men jag sa att jag kunde göra ett ändå.
2
Jepp, fortfarande gravid.

Det tog oss nog flera dagar att komma ur den där inledande chocken. Ibland är jag inte säker på att vi gjort det än. Och vi växlar liksom mellan att vara glada och livrädda för att något ska gå fel. Men det är nog rätt vanligt, trots allt.

Dela på Facebook 0

Att snacka preggo

20 november, 2013, 7:29 i Gravid

Jag har lärt mig en massa nya ord sedan jag blev gravid. "Familjelivsord" kallar jag dem, trots att de inte kommer därifrån på riktigt. Jag känner mig som ett freak när jag använder dem. Inte som mig själv. Ändå märker jag att de smyger sig in i mitt vokabulär. För att ni ska hänga med kommer här en kort ordlista på det jag snappat upp so far.

"När vi plussade" = Uttryck som syftar på när man kissade på graviditetstestet. Ganska logiskt uttryck ändå. Dock är det bara de dyrare testerna, typ Clearblue, som faktiskt visar det berömda plusset. Vi plussade den 27 augusti (kommer ett utförligt inlägg om det på fredag!).

BF = Beräknad födsel. Alltså den dagen då det gått 39 hela veckor och sex dagar av graviditeten. Bebisen kommer bara på BF i typ 4,5 procent av fallen. För förstagångsmammor kommer den, statistiskt sett, på 40+3 eller 40+4. Vårt BF-datum är just nu 1 maj enligt barnmorskan, men jag tror att hon kommer ändra det till 4 maj på RUL så det är datumet jag utgår från.

Inskrivning = Man går till en MVC, mödravårdscentral, och pratar med en barnmorska som skriver in en i systemet. Vi gjorde det i vecka 10.

KUB = Frivilligt ultraljud + blodprov för alla under 35. Görs innan vecka 14 för att kolla efter kromosomfel. Vi gjorde det i vecka 13.

RUL = Rutinultraljud. Görs mellan vecka 16-20 för att fastställa BF (genom att mäta lite grejer, som bebisens skalle) och kolla att allt är bra. Nu kan man även få veta könet, om man vill. Vi har vårt i början på december, då är jag i vecka 19.

16+2 = Såhär skriver man hur långt gången man är. Den första siffran är hur många veckor man avslutat (16) och den andra hur många dagar in på den nya veckan man är (2). Jag är till exempel 16+2 idag, vilket betyder att jag gått 16 veckor och två dagar på graviditeten. Det betyder också att jag är i vecka 17 och det är förvirrande eftersom det står 16, jag vet, men räknar alltså påbörjade när man pratar om vilken vecka man "är i". Det låter kanske lite snurrigt, men apparna räknar åt en och säger vilken vecka man är i.

"Appen" = Gravida pratar ibland om "appen". Det finns förstås en uppsjö gravidappar, men den som alla syftar på är den lila appen från Babygruppen. Där står all info man kan tänka sig. Rent informationsmässigt litar jag mer på appen från Vårdguiden, som är kontrollerad av läkare, men den är inte alls lika utförlig eller skojig.

20131119-164116.jpg

En bild på "appen". Här är min siffror för igår.

Sedan vet jag, tyvärr, vad MF och MA står för också. Det första är missfall, och den andra är en särskild sorts missfall som kallas missed abortion. Då har fostret dött men ändå inte stötts ut ur kroppen, och därför vet man kanske inte om att man varit med om ett missfall. Lärde mig allt om detta under den här hemska perioden.

Så, känner ni att ni hajar graviditetslingo nu?

Dela på Facebook 0

Jag har inte riktigt greppat än men när jag gör det kommer jag att bli Gud

12 november, 2013, 13:04 i Gravid

Nu vill ni tydligen bara att jag ska skriva om graviditeten. Gullan ville att jag ska skriva om hur det känns att det faktiskt formas en människa inuti min mage. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att det är en extremt konstig och ogreppbar grej. När jag tänker på att det lever något i min mage låter det helt alieneskt och rätt creepy... Jag känner ju inte av att den finns där inne än, och jag blir lika chockad varje gång jag läser om hur stor den redan är (16 centimeter enligt Vårdguiden?!). Hur får den plats liksom? Eller visst, den har väl puttat undan mina tarmar. Men ändå. Till och med när vi var på ultraljudet och fick se den sprattla runt så kändes det som om det var en film vi tittade på, inte som att det som skedde på skärmen pågick samtidigt i min mage. Jag försökte förklara för mig själv att det var så, och ta logiken till hjälp ("Du ser ju själv på skärmen, och du känner den där ultraljudsgrejen mot din mage") men själva insikten gled liksom bara undan gång på gång. Så nej, jag har nog inte riktigt greppat själva göraenegenmänniska-biten än. Det kommer nog ta ett tag. Oklart vad som händer när jag gör det. Kanske kommer jag att tro att jag är gud, vilket skulle kunna påverka mina personliga relationer negativt. Förutsatt att alla inte bara köper det och börjar tillbe mig såklart, då ska det nog gå bra. (Jag tänker att kyrkan där vi alla tillber mig bör vara formad som en nagellacksflaska, håller ni inte med?) Kanske, antagligen, kommer det att stiga mig åt huvudet och så kommer jag gå runt och peka på grejer* och med fanatiskt uppspärrade ögon skrika "JAG GER DIG LIV! LEV!".

* Grejer = Gosedjur, cyklar, trubbiga köksgeråd (vill inte gärna att knivarna ska börja springa runt, är inte oansvarig med min makt, men glas som själva kan gå till köket och fylla på sig hade ju varit fint). Och choklad. För om choklad levde skulle den till exempel själv kunna krypa in i min mun medan jag bara låg i soffan och gapade.

20131112-105747

Och så en magbild för dig Angelica! Har nu lärt mig att ni vill se sånt här och att det då kan vara smart att ta dessa bilder med kläder på så man slipper sitta och rita sen... Som alla kan se går jag tydligen runt klädd som Catwoman på min lediga tid. Mjaow!

Dela på Facebook 0

Symptom som förvånat mig

11 november, 2013, 15:14 i Gravid

Jag insåg ganska fort att jag typ inte vet någonting om graviditeter. Alltså don't get me wrong, jag visste hur ett barn blir till och i (jävligt stora) drag vad som händer där på insidan medan det bakas. Om själva graviditeten visste jag att man kan må illa i början, att brösten växer och blir ömma och att man kan få något som heter foglossning. Och det var typ det, förutom att magen växer då. Jag har aldrig intresserat mig för gravidbloggar, tvärtom, och när mina kompisar blivit gravida (de få som varit det) så har de nog uppfattat mitt ointresse för detaljerna och därmed besparat mig dem. Eller så har jag bara inte lyssnat, men det låter ju alldeles hemskt så jag hoppas att det är det första alternativet.

Men i alla fall, jag är inte den som håller inne på information – as you all know. Så här kommer en lista på de symptom som förvånat mig allra mest, av olika anledningar.

1. Tröttheten. Alltså visst, jag visste att man kunde bli lite trött. Men alltså, den där tröttheten är som ingen trötthet jag någonsin upplevt. Det går faktiskt knappt att kalla det för trötthet, det är mer som... halvkoma. Som att vara drogad. Och det spelar ingen roll hur mycket man än sover. Och det gjorde jag. Ofta och länge. Jag fick ställa in alla fritidsaktiviteter i en och en halv månad. Det såg ut som ett krig hemma, för jag orkade inte städa eller diska eller plocka upp saker som trillade ner (typ halsduken från hatthyllan – vareeenda dag). Jag kunde inte följa med i några filmer eller teveprogram, för jag somnade alltid ifrån dem. Jag kunde inte förklara för någon varför jag plötsligt inte orkade umgås. Jag ville berätta saker för Anton, men jag orkade helt enkelt inte. För att orka jobba kom jag hem, lagade mat, åt mat, gick ut med Mira – och sen fick jag gå och lägga mig. Då brukade klockan vara åtta. Jag minns en kväll när jag kom hem och stod och lagade mat, något med curry, och lyckades skvätta ut halva grytan på golvet eftersom jag var så trött och fumlig. Istället för att torka upp det satt jag mig ner på golvet bredvid fläcken och grät. Skickade ett sms till Anton, som jobbade två jobb under den här perioden och aldrig var hemma, och skrev att jag inte orkade torka upp. Han svarade att han fixar det när han kom hem, vilket bara fick mig att böla ännu mer. Jag kan skratta åt komiken i det nu, men jag blev helt deprimerad av att behöva vara sådan. Som tur är blev det lite bättre efter vecka 12, och sedan gick det stadigt (om än långsamt) uppåt. Nu är det faktiskt helt borta tror jag. Lyckan!!!

7a9e37b810e1e92c434a0b1c12c55afd

Såhär vill man ha det, hela tiden.

 

2. Foglossning. Okej, nu ska ni får höra här. Jag trodde att foglossning var något man fick i höfterna. För att man var tung. Jag visste att det fanns ett hormon som luckrade upp skelettet och sådär, men trodde nog ändå att det inte märktes förrän man blev tung. Jag hade ingen aning om exakt var fogarna, som alltså finns och inte bara är ett hittepånamn, satt. Så när jag i någon gång i vecka 10 äntligen googlade den där värken som till och från dök upp långt ner i ryggslutet och strålade ut i benet så trodde jag att det var ischiasnerven som spökade. Det visade sig att det var foglossning, och att den kan starta så tidigt som i vecka åtta om man har otur. Jag känner tack och lov inte av det så ofta, men när jag gör det blir jag livrädd för att jag ska behöva dras med den dagligen i fem månader till.

backen_fogar_400

Här sitter fogarna. Jag känner bara av den högra, och inte varje dag. Fortsätt gärna så tack.

 

3. Växtvärken. Man kan få växtvärk i livmodern. Låter ganska logiskt när man tänker på det, men det hade jag aldrig gjort. Har som sagt varit ganska ointresserad av allt sånt här. Växtvärken gör i alla fall ont. Generellt liknas det ofta vid mensvärk har jag märkt, men jag har aldrig haft mensvärk som känts så. Jag vaknade på nätterna för att det gjorde ont (och nej, du får inte äta de flesta värktabletter som gravid så glöm det). När det var som värst så drömde jag mardrömmar om att jag vaknade i min säng och kände hur magen sprack och tarmarna vällde ut. True story. Och när vi ändå är inne på livmodern så kan jag säga att en annan sak som förvånade mig var hur himla långt ner livmodern sitter! Förväntade mig att bulan skulle komma högre upp. Eller den kryper ju uppåt hela tiden, men i början alltså.

hello+typewriter+via+we+heart+it_large-e1357914625364

Hello växtvärk!

 

4. Naglarna. Det finns bra saker som händer också! Till exempel så har mina naglar blivit så väldigt hårda och bra, jag har i vanliga fall ganska sköra naglar. Och min hårbotten har blivit torrare, så min torrschampokonsumtion har gått ner massor. Tack tack lilla foster!

3e64bc044ce0a88b379b3f7d323df297

 

5. Andfåddheten. Ännu en grej som jag inte trodde dök upp förrän man blev tung. Icke. Det står överallt att man ska fortsätta träna om man orkar det. Haha. Jag ägnade ju mina dagar åt att jobba, äta och somna klockan åtta så tanken på att träna var fullkomligt skrattretande. Det fanns liksom ingen tid för det när man måste klämma in 14 timmars sömn per dygn. Dessutom blev jag extremt flåsig, för att man får mer blod och hjärtat växer (sant!) och då blir man flåsig för att hjärtat ska hinna med. I början, innan jag anpassat mig, blev jag förbannad för att jag inte kunde gå uppför trapporna utan att börja pusta. Jag har bra kondition annars så det kändes som ett skämt. Nu har jag lärt mig att anpassa takten istället. Men det är fortfarande konstigt att märka att man inte ens kan gå i sin vanliga takt. Och den där tanken om att jag skulle ta upp löpningen igen så fort tröttheten släppte har jag fått släppa. Däremot så tänker jag börja simma istället, som jag gjorde i vintras. Det ska vara bra mot foglossning också (om man simmar på rygg, vilket är lite segt i längden förstås).

SONY DSC

Simma lite?

Nu låter det som om jag tycker att allt är skit. Det gör jag såklart inte. Och nu mår jag faktiskt helt bra! Andra trimestern har varit mycket, mycket bättre på exakt alla sätt – precis som alla säger. Men för många är det tuffa veckor, månader!, där i början samtidigt som man ska låtsas att allt är som vanligt. Och då har jag ändå sluppit en himla massa symptom. Inget (överdrivet) illamående, inga kräkningar, inga mataversioner, inga problem med magen (gaser och förstoppning är mycket vanligt), inga gråtattacker (okej, några kanske) och mest av allt inget missfall. Så på det hela taget tycker jag att jag kommit lindrigt undan. Men jag tycker inte att man måste hylla graviditetens baksidor, bara för att man är glad över att vara gravid. Det är en ganska påfrestande och konstig grej att gå igenom, och det finns ingen anledning att hymla om det. De första tre månaderna kände jag mig liksom konstant sjuk, på grund av tröttheten. Jävligt märklig grej. Glad att det försvann.

Känner att jag måste påpeka att alla graviditeter verkligen är heeelt individuella, så bli inte avskräckta nu. Ni kommer säkert få sådana där lättsamma  där ni inte märker något alls de första 12 veckorna, sådana finns ju också! Och i slutet känner man förhoppningsvis att allt var väldigt värt det, oavsett.

67328_10150100149224908_1897124_n

Det sjukaste och mest förvånande av allt är ju dock att dessa två ska bli föräldrar, om allt går som det ska. Vecka 16 nu!

Dela på Facebook 0

Okej, här kommer magbilderna (samt ett modetipz)

7 november, 2013, 12:54 i Gravid

Jag har fått önskemål om att visa magbilder, och en vill ju gärna vara er till viljes trots att det inte finns så mycket mage att visa än. Men samtidigt kände jag mig så himla naken på magbilderna jag hade, pga har bara underkläder på mig. Men jag löste det, så här kommer de!

6

Här är jag i vecka 6, när det inte syntes något alls. Det var sommar och jag hade på mig matchande kjol och magtröja, för det är ju trendigt nu. (Kjolen är från H&M och tröjan från Acne.)

15

Här är jag igår. Nu är det kallare så jag har såklart jeans (J brand) på mig. Har även räknat ut att nästa stora trend, efter magtröjan, kommer bli ingen tröja alls. Det är bara logiskt. Så jag sportar den trenden redan nu. Eeeeller så orkade jag inte rita en tröja till, det är vilket man vill.

Collage

Båda bilderna är tagna direkt på morgonen. På kvällarna svullnar den och blir mycket större (eftersom man samlar vätska, och tarmarna bara arbetar på halvfart. Sexigt va?). Då är det inte snygga jeans, som de här ovan, som gäller utan tights, pyjamasbyxor och liknande förförelsekläder.

Dela på Facebook 0

En johannton

4 november, 2013, 10:23 i Gravid

20131104-084623.jpg

Såhär ser det ut i min mage. Eller inte riktigt, för den här bilden är några veckor gammal vid det här laget. Jag funderade länge på när man egentligen ska outa sånt här på en blogg, och till slut bestämde jag mig för att andra trimestern kändes bra. Sedan kom problemet att diverse sajter är oense om när andra trimestern börjar, men nu är jag där enligt alla sätt att räkna. Så nu kan jag berätta. Jag är preggers!

Eftersom jag berättat irl för så många vi bara kunnat har jag lärt mig vilka frågor som brukar dyka upp. Så vi kör väl dem här, så slipper ni undra det alla andra också undrar.

1. När kommer den?

I början på maj. Barnmorskan har skrivit det som första maj, så det är vad det står i alla sjukhuspapper. Men jag, som tycker att jag har bättre koll på min ägglossning än vad barnmorskan har, tror att det rätta datumet är 4 maj. Så jag utgår från det när jag räknar vilken vecka jag är i. Och det är alltså vecka 15, just nu.

2. Har du mått illa?

Konstigt nog är det här nästan alltid fråga två. Jag var väldigt orolig för att jag skulle behöva kräkas en massa, jag har lite kräkfobi, men jag har inte kräkt en enda gång. Jag mådde lite småilla tidigt i graviditeten, men det gick över fort. Extremt tacksam över detta men är nu rädd att jag kommer behöva betala för det genom att typ få världens foglossning istället.

3. Har du några cravings?

Min morotskonsumtion har gått upp med cirka 100 procent. Visserligen så åt jag väl kanske en morot om året tidigare, så det är inte så svårt. Men jag har vaknat på nätterna, släpat mig upp och känt att jag måste kissa. Och äta morot. Så då står jag där, mitt i natten, och skalar morot i mörkret. Sen äter jag den lutad mot köksbordet och känner mig som Bugs bunny (ni vet han "What's up doc?").

En mindre smickrande craving är att jag till och från blivit väldigt sugen på hamburgare. Några gånger har hamburgersuget ersatts av sug efter korv också. Till exempel har jag, för första gången trots att vi bott i vår lägenhet i snart tre år, besökt gatuköket i vårt lilla centrum för att få en gatuköksfix. Vid, eh, flera tillfällen. Har även tvingat anton att komma till jobbet och i smyg möta mig på gatuköket här på lunchen. Och i torsdags kände jag att jag nog skulle dö om jag inte fick en hamburgare, så då fick anton möta mig på Svenska hamburgerköket i Midsommarkransen efter jobbet. Visserligen har de väldigt bra  burgare där, så det kändes ändå som sju steg upp från "Ge mig en korv med mos NUUUU!".

4. Vet ni om det är en flicka eller pojke?

Nej. Det får man veta först på rutinultraljudet, vilket vi ska göra om en månad ungefär.

5. Var det planerat?

Nej, inte det heller. Men när chocken lagt sig blev vi glada. Och livrädda. Fast mest glada.

 

Så, nu vet ni!

Dela på Facebook 0

3 tips (fullt så meningslöst får ingenting vara)

4 december, 2012, 15:06 i Bloggar och sånt, Musik, Personligt

Nu ska jag tipsa. Känner mig tipsig. Och för en gångs skull kommer det inte att handla om skönhetsprodukter, vilket kommer glädja Anton som hyser ett ohälsosamt agg mot smink och nagellack. Förstår inte var detta kommer ifrån. Aja. Tre icke-sminktips alltså, coming right up.

1. Pantone-hotellet i Bryssel. Ser ni vad fint? Perfekt för grafikernördar, hipsters och så mig då. Såhär härligt ser det ut där inne. Dessutom har jag aldrig varit i Bryssel. (Anton: Detta är inte smink. För det är ett färgglatt hotell.)

 

2. Bloggen Nuestra Señora la Reina de los Ángeles (Scenes from the lost city of angels). Jag älskar ju nästan allt som är gammalt, utom nagellack. Den här bloggen är full med bilder från ett gammalt Los Angeles. Så rackarns fint och stämningsfullt. (Anton: Detta är inte smink. För det är en vacker fotoblogg. Som du visade för mig.)

 

3. "Samma himlar" med Hästpojken. Det här är en fin liten bit tycker jag, som jag ofta sjunger på numera. Trots att Hästpojken kanske är en frukt som inte finns. Men jag träffade faktiskt dessa män i förra veckan. De fanns och verkade ganska klyftiga, så kanske är de Apelsinpojkar då? Lyssna iallafall. (Anton: Detta är inte smink. För det är en fin sång som man kan sjunga med i om man har lust.)

Dela på Facebook 3

Nästa sida »

Följ mitt RSS-flöde