Valpbonanza

20 juni, 2012, 10:24 i Personligt

Karin och Amalia frågade imorse hur Mira såg ut som valp och jag ba "Men vad roligt att ni frågar!!" och så tvingade jag dem att titta på en triljard valpbilder. Som en äkta stagemom. Men vem vill inte se världens sööötaste gullipluttigaste lilla aphund? De här bilderna fick vi när vi gick runt och väntade på att hon skulle bli åtta veckor så vi äntligen skulle få lov att hämta henne, så här är hon väl runt 6 veckor skulle jag gissa.

Jag tror att jag tittade på den här bilden ungefär en gång i halvtimmen där i januari 2008.

Mira är den stora lurviga. Hon var störst i sin kull, mycket större än lillebror Bengt som stryker förbi här. Han är för övrigt ett annat hårlag som ni ser (hos griffoner kan alla tre hårlag födas i samma kull). Det finns tre sorters griffoner och det enda som skiljer dem åt är pälsen. Griffon bruxellois (de röda lurviga, som Mira), korthåriga (griffon brabancon, eller petit brabancon som de också kallas) och svarta lurviga (griffon belge). Jag tycker de lurviga är sötast. Inte alls partisk.

Ser ni vad liiiten hon var? Och vilken kort päls hon hade jämfört med nu. Har för övrigt planer på att klippa henne i sommar. Hon ska bara bli frisk först.

Här med lillebror Bengt igen. Jag vet inte vad ni känner men mitt hjärta bara BIG GIRLS YOU ARE BEAUTIFUL! *Dansar* Typ. (Den fokuserade blicken antyder för övrigt att det finns mat i närheten. Mira har alltid varit "matmotiverad" som man säger på hundspråk. Vanligt folk säger "ett svullo".)

Älskade att krypa in under grejer. Särskilt att ligga under soffan och skälla var skitkul.

Sen fick vi äntligen ta hem henne. Hämtade henne i skånska myllan och åkte till Göteborg (där vi bodde då). Här är hon väl en eller ett par månader äldre än på bilderna ovan:

Lurvigare. Omöjlig att klippa. Tänk att vifta med en sax vid de där små ögonen på en sprattlande hund. Nu är det inga problem förstås, men hon kunde inte vara still en sekund som valp. Bara att få på henne kopplet var en kamp fram tills att hon var ungefär ett år gammal.

Noll ben i marken när man ropade på henne. Inkallning har alltid varit Miras starkaste gren. Where you go, I go typ. Eller exakt. PUPPYLOVE!

Och när man har lekt riktigt hårt så sover man riktigt hårt. Dock helst ovanpå mitt huvud, men jag är tyvärr inte lika söt som Mira när jag sover så den bilden får ni icke. Hon sov för övrigt på mitt huvud i natt också. Nuförtiden gör hon det extremt sällan, och bara när hon mår dåligt..

Den här har ni sett förut, men hon är så söt här att ni får den igen. Det här är innan hon lärt sig hoppa upp i sängen.

Oklart hur många klackar som offrades under Miras första år, men det var mååånga. Även en vägg (!) och några möbler råkade illa ut. Otaliga mattor, förstås. Men det var så värt det! Världens gulligaste lilla plutt.

Okej jag ska sluta med Mirainläggen snart. Men hon är ganska exakt precis allt jag tänker på just nu. Stackars Anton, som varit väldigt sjuk, har fått cirka noll uppmärksamhet. Han bara "Mira *host* har varit *host host* lite *hosthosthost*.." och jag "KAN DU SLUTA HOSTA JAG VILL HÖRA OM MIRA!!". Ferlåt sambo. Jag ska bli normal snart. Mira ska bara bli frisk först.