En dag på akuten
22 februari, 2012, 18:21 i Personligt
Det här är inte min vecka. Skulle egentligen vara på Finest awards ikväll, och på jobbet just nu, men så blev det icke som ni förstår. När jag äntligen lyckats återhämta mig från influensan (japp, inte en förkylning fick jag lära mig idag på sjukhuset) så tror ni inte att jag ramlar omkull på en isfläck typ preciiis utanför jobbet? Jomen såklart. Och tror ni inte att jag lyckas vrida benet i någon mycket märklig vinkel och får så inihelvete jädra pissont att jag bara ligger kvar och rullar runt i regnvattnet och inte kan ställa mig upp? Jomen såklart. Känns så jävla ironiskt att jag när jag väl har ett par platta skor med grov sula så ramlar jag och slår mig sönder och samman. Anyways så låg jag där i regnvattnet och bara typ ville dö av ont (fatta hur ont det gör när man inte ens skäms över att man ramlat?) och funderade på om min knäskål låg nere i skon för så kändes det ungefär (alltså "funderade" som i tankehetsade, jag var ganska övertygad om att jag aldrig skulle kunna gå igen). En man i min ålder gick förbi på andra sidan gatan. Tittade på mig. Gick vidare mot vad jag hoppas är en plågsam död. Sedan kom två jättefina tjejer (who run the world?!) och räddade mig. Alltså verkligen. Och jag skakade som en polaroidbild och ville kräkas och sånt. Mm. Stoisk. Sedan mötte vi en annan finfin tjej och kollega (alltså igen, tjejer är så fina. Vill nästan bli lesbisk och sånt nu) som ringde taxi och så åkte jag till akuten. Taxigubben var också snäll (okej killar är också fina, alla utom han som gick förbi när jag låg på marken) och fick liksom släpa mig in i väntrummet. När det väl blev min tur så var det plötsligt en kilometer fram till disken och jag skulle hoppa dit, vilket jag gjorde och det gjorde så inihelvete ont att mitt och sköterskans samtal började såhär "Helvetessatansallahoror!!" och så låg jag framåtböjd över disken och mumlade saker in i hennes tangentbord. Aaah, the memories. Sen fick jag vänta mer och så kom Anton och skulle flytta över mig till en rullstol. Han hade givetvis lyckats hitta en trasig rullstol vilket jag inte uppskattade. Liksom, alls. Kanske anklagade honom för att försöka döda mig. Sedan undersökning och då var jag tvungen att krångla av mig jeansen. Jävligt oskönt. Då inser jag dessutom att jag inte alls hade valt rätt sorts trosor för läkarundersökning. När man ska ligga och vifta med benen i luften medan någon står vid knät och tittar upp på dig, ja då vill du ha ett par rejäla bomullstrosor på dig. Det vill man. Men det man har är ett par hudfärgade stringtrosor vars främsta uppgift är att inte synas under den jättetighta paljettklänning man tänkt ha på sig på kvällens gala. Om doktorn trodde att jag var troslös? Antagligen. Om doktorn var en snygg, trevlig, rolig man i min ålder? Absolut. Lyckades dessutom missuppfatta honom och orsaka mindre hysteri. Han sa "Känner du när jag rör här?" och smekte lite lätt på utsidan av mina strumpor. Det gjorde jag. Problemet var bara att jag trodde att han sa "Känner du dig RÖD här?", varpå jag sa nej. Vi var en sekund från fullfjädrat Greys anatomy-avsnitt och dramatik som "She's coding, get her ready for operation NOW!" innan felhörningen uppdagades. Hade annars varit världens mest avslappnade och coolaste förlamade person, vilket hade varit häftigt.
Sedan åkte jag runt på en bår under en filt med superfräsig "Tillhör landstinget"-text som säkert legat på ett lik. (Uppskattade för övrigt inte att de kallade mitt fordon för "bårvagn", fick mig att tänka på döda människor och bårhus. Och zombies.) Ibland röntgades jag. Ibland väntade jag. Ibland åkte jag till ett nytt ställe. Ibland fick jag och båren stå under ett skåp där andra människor skulle sätta sitt kiss och ibland undrade jag om någon skulle råka hälla sitt kiss på mig. Vanliga sjukhusgrejer. Kändes väldigt Scrubs alltihop (Anton, tillika fordonsföraren, frågade en gång om vi skulle köra jättesnabbt i korridoren och skrika "Eagleee!" men jag avböjde). Sen fick jag veta att inget var brutet och att jag kunde få kryckor och åka hem och att jag skulle komma tillbaka om det inte slutat göra ont om en vecka. Och juste, att jag hade feber vilket ledde till förhör av tredje graden ("Vilka länder har du varit i senaste året?", "Har du vårdats utomlands?" och "Har du precis varit sjuk?"). Och sedan haltade vi hem och sen somnade jag.
Allt det här hade varit skitspännande om det inte vore för att det också gjorde skitont, och faktiskt gör ont fortfarande. Men man kan ju inte få allt. Och jag fick ju ett snyggt armband på köpet.
Been there, done that, bought the t-shirt. Fast ja, ett gratisarmband då.
Roligaste autocorrectet
20 februari, 2012, 13:24 i Personligt
Här bakom gömmer sig Sveriges för tillfällets fulaste person. Inte nog med att näsan är sådär klassiskt röd och fnasig som den gärna blir efter ett par dagars näsduksmissbrukande, ögonen har dessutom krympt till små springor och ögonlocken är decimetertjocka. De rinner i samma tempo som näsan vilket förhindrar linsanvändande och gör att jag tvingas ta till glasögon. Tyvärr är mina glasögon missformade så de glider av mest hela tiden vilket gör att jag slänger av mig dem i irritation och därmed är halvblind. På riktigt alltså (jag ser bara en decimeter fram utan linser/glasögon). Hör knappt heller på grund av svullna örongångar och luktsinnet svek i förrgår, vilket bara lämnar känseln kvar. Så när jag går in i saker känner jag det i alla fall. Skönt. Har byggt en liten borg av stelnat snorpapper runt mig, så tur i oturen är väggarna mjuka. Fast otur igen att de är täckta av snor och ögonrinn (känns ju fel att kalla det tårar för då tror ni kanske att jag ligger här och gråter och det gör jag ju inte. Jag ligger mer och rinner).
Fick dock det roligaste krya på dig-smset i hela mitt liv av chefen. Det stod "Åh, stackars dig! Hoppas att det blir mycket värre snart!". Två sekunder senare kom "Bättre!! Hoppas det blir mycket bättre snart! Dumma autocorrect!". Då skrattade jag. Tack Karin!
Soff(ta)problem
16 februari, 2012, 13:08 i Personligt
Nu har jag precis pratat danska. Eller ja, jag pratade svenska och han pratade danska. Det gick åt skogen så vi gick över till engelska. Lustigt det där, att man bor så nära varandra och ändå inte fattar ett skvatt. Och nej, det underlättar inte att jag är från Skåne.
Anton tycker att jag bloggar för mycket om nagellack, och med det i åtanke antar jag att det inte är okej att blogga om läppstift (rött) eller frisyr (stor knut) heller. Så... Eeeeh... Jo....
Jag har aldrig sagt att mitt liv är spännande!
Fast vi har köpt en soffa. Är det kul att veta? En grå med schäslong. Vår nuvarande är grå.. med schäslong. Det kan tyckas oklart vari skillnaden ligger, men den nya är större och förstås skönare. Och lite mörkgråare. Vi började prata om att eventuellt byta ut soffan i måndags kväll (när jag plötsligt fick psykbryt på vår nuvarande, flög upp och skrekklagade om att den bryter rumpan på mig). I tisdags tittade vi på två och igår beställde Anton en av dem. Effektiva familjen, det är vi det. Jag har dessutom en plan för att den nya inte ska bli nersutten som den gamla. Tänker mig nämligen att vi gör ett rotationsschema så ingen sitter för länge på samma plats. Och nej, Anton var inte helt såld på idén. Han förstår sällan storheten i mina magiska aspberger-idéer.
Soffa med sittschema. Rosa är för människor, orange för hundar. Jag tänker 30-minuters intervaller.
Kan vi inte snabbspola den här morgonen?
15 februari, 2012, 8:42 i Personligt
Inte så spännande bild men (tyvärr) desto mer spännande verklighet. Är på väg mot sjukhuset för att röntga lite inälvor. Är nervös eftersom jag gjorde en undersökning i måndags som "inte känns något alls", vilket den först inte gjorde heller. Förrän två timmar senare och jävlar i min lilla låda vad ont det gjorde då. Den här "kan göra lite ont så det är bäst att du tar värktabletter innan". Är rädd att jag kommer typ dö av smärta. Eller gråta och då dör jag eventuellt hellre. Jag gråter inte. Förutom hos tandläkaren då förstås. Och till Biggest loser.
Så ja, nervös. Och lite rädd. Är trots allt ganska mesig person.
Pannacotta for the ladies
11 februari, 2012, 18:32 i Personligt
Mycket lyckad utgång igår så idag har det varit segt, men nu börjar det ordna upp sig. Anton drar till jobbet och Sarus och Emma kommer strax hit för filmkväll. Tinker tailor soldier spy kanske? Jag har iaf gjort pannacotta med rårörda hallon som ni ser. Och chokladcheesecakemuffins. Precis vad vi behöver idag tror jag. Det och läsk.
En helt vanlig onsdag, fast med snö
8 februari, 2012, 16:59 i Personligt
Bild från Vogue Italien (februarinumret) och FGR.
Alltså blogglusten. Obefintlig just nu. Jag jobbar, det snöar ute och ja, that's pretty much it. På fredag flyttar Sara hit, och det är finare än snus. I och för sig är det inte så svårt för något att vara finare än just snus eftersom snus är fult, äckligt och dåligt men ja ni fattar. Jag är glad. Vi har hejat på detta så länge nu och äntligen sker det, med en magisk vår, sommar, höst och så vidare som följd.
Ikväll är kanske kvällen som jag vågar mig ut för att springa igen. Känner mig ganska frisk nu. Och imorgon kan jag inte för då ska jag hem till Mallan och äta köttfärssås och ligga i hennes soffa och läsa senaste numret av Hem ljuva hem och bli inredningssugen igen. Kanske kan jag till och med få henne att förstå det fina i amerikanska "Biggest loser"? Det vore ju verkligen något.
Okej det här kan vara det tråkigaste blogginlägget jag skrivit i hela mitt liv. Ferlåt. Hjärna har gått i ide.
Jamen är du OCKSÅ vallon?!
7 februari, 2012, 15:23 i Personligt
Jag är grinig idag. Alltså ska man nog ta allt jag säger och tycker med en nypa salt... meeeen med det sagt så måste jag få berätta om något som irriterar mig och det är det här med svenskar och valloner. Varannan människa, minst, påstår att de är vallonättlingar. Källan till detta är i nio fall av tio något veck någonstans på kroppen, en knöl i bakhuvudet eller kanske raka mörka ögonbryn. I det tionde fallet är det något man fått höra av någon släkting. Bara jag som tycker att det verkar märkligt att de där ynka 900 personerna som kom till Bergslagen för fyrahundra år sedan, och främst umgicks med varandra eftersom de inte förstod svenska, är släkt i rakt nedstigande led till varannan svensk? Chansen att man är släkt med nån tysk borde till exempel vara mycket större med tanke på hur många tyskar som flyttade till svenska städer under 1400- och 1500-talen (i Stockholm var under en period var tredje person tysk). Vallonmänniskorna känns som en variant på tidigare liv-människorna ("Var du också Kleopatra?!!"). Och med det sagt så har jag också fått höra att min släkt har vallonförfäder. Och en gång träffade jag en kvinna som trodde att det bodde små personer i hennes huvudkudde och en annan gång en man som hävdade att ett ufo svävat utanför hans balkong. Just sayin.
Så. Nu ska tant tjura vidare.
Februaritips
7 februari, 2012, 8:59 i Personligt
Inatt sov jag elva timmar. Det hjälpte inte.
Men concealer, det är ett bra tips. Om det funkade för Edward Scissorhands så funkar det för dig och mig.
Från zombies till internatskolor
6 februari, 2012, 21:08 i Personligt
Nu är det dags för den här. Läste nyss ut "Varma kroppar" men den har inte recensionsdatum förrän den femtonde så jag kan inte säga hur den var (än). Ligger för övrigt redan i sängen, mår så himla skumt. Hade iaf sexy voice när jag intervjuade Adam Lambert idag, var hes som Janis Joplin. Han verkade iofs måttligt imponerad. Kanske borde ha sjungit för honom?
Hudton: Genomskinlig
6 februari, 2012, 9:27 i Personligt
Idag är nog min blekaste dag på hela året. Huden är nästan genomskinlig på sina ställen och jag skiftar i blått. Om ett castingteam för Narnia-filmerna skulle vandra förbi så skulle jag få rollen som den Vita drottningen på ett kick om man säger så.
Inledde dock dagen med att få ett KÄRLEKSBREV. Från en främling. Jojomen. Risken att det är någon som driver med mig är förstås överhängande, men det här väntade i min mejlkorg när jag kom till jobbet imorse:
Uppenbarligen har Jocke en försmak för genomskinliga kvinnor. Skönt att veta att det finns sådana som gillar det också. Ja, utöver Narnias castingteam då.
Men vinkevink till er, och särskilt dig då Jocke, om du nu läser här, från den vita drottningen.
Jag kan lukta mig till sjukdom
3 februari, 2012, 19:09 i Personligt
Nä vet ni vad. Jag ligger nerbäddad i soffan och känner mig som världens ynkligaste. Kände att jag luktade sjuk imorse men hoppades att jag hade fel. Det hade jag inte (det är lite av en förbannelse). Tror förresten att jag har någon slags superkraft som gör att jag kan lukta mig till sjukdom, främst på mig själv. Har ni också så?
Kände att kroppen var liksom konstig på väg hem. Orkeslös, svag, darrig. Fattade ingenting. Sedan visade det sig att jag hade feber, jag som aldrig har feber. Glömmer liksom bort hur det känns, men det är ju skitjobbigt. Kan tänka mig att aldrig ha det igen faktiskt.
Och ja, den där träningsdagen i globen imorgon hänger lite löst. Men kanske hinner jag bli magiskt frisk under natten?! Om jag inte gör något alls frånochmednu? Irriterar liksom ihjäl mig lite på tanken på att jag ska vara SJUK nu och därmed tvingas behöva börja om från noll med träningen igen. Jag som preciiis började komma någonstans. Är verkligen inte typen som blir taggad av motgångar och tänker att "Då ska jag kämpa ÄNNU hårdare nu!". Behöver uppmuntran och nerförsbackar då och då (ganska ofta) för att inte tröttna. Och bakelser.
Schnyggt blå under ögonen ja. Fredagsfin.
Little Miss Living, with her rosy cheeks and beating heart
3 februari, 2012, 10:54 i Personligt
Imorgon klockan åtta ska jag befinna mig på Globen. För att träna. Det kändes som en skitbra grej tidigare i veckan när Nike hörde av sig och frågade om jag inte ska komma, men nu när det närmar sig och jag inser att jag måste gå upp klockan sju på en lördag så känns det lite mindre klockrent om man säger så. Aja. Det är -12 grader ute och det tycks snöa konstant, så uteträning känns inte riktigt som ett alternativ för tillfället så det här är kanske lika bra. Ska bara komma ihåg att tänka så imorgon när klockan ringer...
Gårdagskvällen ägnade jag åt att räkna på vårt bröllop. Det kanske börjar bli dags nu? Tyvärr visar det sig att jag inte är den sortens tjej som tycker att det är skitkul att planera bröllop, utan jag skulle helst av allt bara få 100k från någonstans och ge dem till någon som fixade allt åt oss. Bryr mig faktiskt inte ett skvatt om färgteman och sånt. Det enda jag bryr mig om är att alla jag tycker om kommer, att musiken är överjävligt bra och att det är fri bar. Ja och att jag är crazysnygg förstås. Fokus på det viktiga som ni hör.
Ja, det och att vårt bröllopsfoto inte hamnar på den här sajten.
De bästa åren
2 februari, 2012, 11:25 i Personligt
Idag blir det kanske lite tyst här. Jag är nämligen LEDIG och firar två är som förlovad och sju år som världens bästa par tillsammans med den här finingen. Och det gör vi helhjärtat (åtminstone tills han börjar jobba vid fem).
Snälla februari, förstör nu inte det här
31 januari, 2012, 11:40 i Personligt
Igår sprang jag. Vid halv nio på kvällen snörade jag på mig skorna, hoppade lite i hallen, skuggboxades med spegelbilden och gav mig ut. Och i lördags morse sprang jag. Alltså, fattar ni? FATTAR NI? Jag fattar inte. Jag bara håller andan och hoppas att denna motionslust håller i sig. Det senaste dygnet har jag till exempel oroat mig för att det ska bli väldigt kallt i februari så jag inte kan springa utomhus mer. Tänkt på det ganska mycket faktiskt. Igår var det -9, och det kändes trots att jag springer med underställ. Hur som helst så är jag nöjd med att jag sprang genom hela januari. Svinkalla idiotiska januari. Och jag sprang. Som en oljad blixt... eller en deltagare i Biggest loser. Men jag sprang i alla fall.
Idag har jag strumpbyxor under skinnbyxorna för att inte frysa. Det är första gången den här säsongen.
Och så växer det en ros mitt i allt det gråa
27 januari, 2012, 11:37 i Personligt
Alltså mängden mardrömmar jag drömmer om nätterna nu. Inte roligt. Varje natt mellan klockan 03-04.30 vaknar jag med hjärtat i halsgropen av nån vidrig dröm, och så har det varit i ungefär två veckor nu (undantaget London, men där sov vi ju knappt). Jättesvårt att somna om efteråt också. Vad gör man åt det? Börjar liksom fasa att gå och lägga mig, precis som när jag var liten. Då drömde jag så mycket mardrömmar i perioder att jag var vaken större delen av nätterna. Idag vaknade jag vid halv fem och sedan gick det inte att somna om. Funderade på att åka till jobbet då, men det kändes sinnessjukt på riktigt. Så jag låg kvar och svettades och försökte skaka av mig obehagskänslorna. Resultatet av dessa nattliga maror? En oerhört trött Johanna.
Men sömnproblem + efter semestern-blues + januari = en ganska deppig person. Har dock gjort mitt bästa i bortmotandet och tränat, gått och lagt mig tidigt och umgåtts med vänner. Min psykolog hade varit så stolt. Dock har det ju inte funkat, men till slut borde det väl släppa..? Eller?
Idag började finfint, ja bortsett från att jag var illamåendetrött då, med att tunnelbaneföraren öppnade dörrarna en extra gång enbart för att jag också skulle hinna på. Fina tågchaffisen! Började nästan gråta (övertrött jamenvisst). Sedan hann jag med tväris på ett liknande sätt, vilket resulterade i minikort restid till jobbet – en kvart totalt! Sedan muntrade Gullan upp mig bara genom att vara, och sedan fick jag ett fint läsarbrev. Strax ska vi iväg och luncha för att fira våra fina siffror på senaste numret (det gick SÅ bra!) och ikväll ska jag träffa någon som jag längtat så himla mycket efter. OCH nu berättade Sara precis att hon har fått jobb här och flyttar till Stockholm!! Megatoppenbra! Imorgon ska jag träffa en bebis som två kompisar till mig har gjort. Bebisen Alma. Och gå på Fotografiska med vänner. Och dansa till Alkberg på Debaser. Kommer inte att finnas plats för mardrömmar och depp, det hör ju vem som helst.
Idaaag har jag på mig en senapsgul topp som jag köpte på The Laden showroom. Kände mig som en välgörare för det satt små lappar överallt om att man stöttade independent designers när man handlade där. Jag är så god! Räddar genom konsumtion. Skulle förresten visa mitt nya lilla armband också men ser att det trillade ner och inte syns. Aja. Det finns där i alla fall och jag älskar det. Matchar alltihop med smutsigt hår för schleten känsla. Müms.
