Sökes: Café med Amelie från Montmartre-känsla
26 september, 2012, 11:52 i Personligt | 14 kommentarer
Fyra små gifar som symboliserar denna dag. Det är grått ute. Det regnar. Det var mörkt när jag vaknade och jag var övertygad om att jag ställt klockan fel. Det hade jag inte. Blev sur. Jag provade kläder i en halvtimme och förkastade allt på grund av ful och fel. Blev ännu surare. Tänkte att jag skulle ta på mig något mysigt, typ en gosig kofta, men här sitter jag i en snortight klänning och klackar som skulle få Rebecca Simonsson att nicka uppskattande. Önskar att jag hade tagit koftan.
Men efter jobbet ska jag möta upp Mallan och gå till något café och dricka te i stora koppar och göra hela den där klyschgrejen. Allra helst vill jag ha ett café med brokiga och djupa fåtöljer, hembakade grejer, levande ljus och udda koppar. Hela Amelie från montmartre-schabraket ni vet. Där ska vi sitta som två udda fåglar, jag i min snortighta klänning och Mallan i sin kavaj (båda två misslyckades kapitalt med myslooken), och prata om maktmissbruk och vilka mammor i "Ensam mamma söker" vi hatar mest. Stort och smått på en onsdag. Känner visserligen inte till några klockrena sådana café i Stockholm, men Vurma eller Fåtöljen kanske får duga.
Det fanns ett sånt café i Lysekil när jag gick på gymnasiet. Café Kungsgatan hette det, och vi var där nästan varje dag. Jag brukade beställa blåbärspaj, och M brukade reta mig för att jag uttalade Å så konstigt. Det här var under min mest dialektalt förvirrade period, så hon hade en del att gå på. På den tiden fick man röka inne (åh jesus vad gammal jag känner mig nu) så i takt med att vi blev äldre flyttade vi från det första mysigare rummet till rökrummet och konversationerna gjorde väl ungefär samma resa. Det här var även innan mobiltelefonerna var en självklarhet (jag säger ju det, gammal!!) så om man inte visste var kompis X höll till för tillfället kunde man alltid kika in på Café Kungsgatan och nästan varje gång fick man napp. I tre år var det vårt dagliga hangout, vårt home away from home. Sedan tog jag studenten och ett annat liv startade och jag har aldrig varit i Lysekil sedan jag lämnade det i juni 2002.
Googlade på Café Kungsgatan nyss och det finns tydligen kvar. Nuförtiden har de rättigheter och framträdanden på bakfickan (som alltid var nerpestat med getingar), och såklart inget rökrum. Tiderna förändras. Men jag känner fortfarande igen mig, och jag hade gärna dykt in där i eftermiddag.
Hade ni några sådana där home away from homes när ni gick på gymnasiet? Har ni besökt dem "som vuxna"?
Bilder från Café Kungsgatan, som inte tycks ha förändrats överdrivet mycket trots allt. Åtminstone inte jämfört med mig, som är väldigt långt från det svarta håret, knall-lila läpparna och kantiga glasögonen som jag sportade då. (Japp, det såg förjävligt ut.)
0
Det här ska vara fint: http://teagarden.se/
Amalia: Åh, tack för tips!
Hjälp vilken nostalgitripp! Fula dukar, men annars fint som förr. Vore kul att ha en eftermiddag i Lysekil, heöst hos nån som har tillgång till en lägenhet på badhusberget... Puss
Jo: Haha, jag vet. Fick en liten chock när jag såg bilderna. Så bekant och ändå tittar man på det med andra ögon nu på något vis. Utifrån liksom. Om kinesmamman på vår våning bor kvar så skulle hon säkert släppa in oss, hon gillade mig och M.
Puss
Det svarta håret! Gillar ändå att vi båda körde kolsvart hår under gymnasietiden. Såg inte klokt ut på nån av oss.
Anton: Nej. Men nu vet vi det!
Puss!
Koppen!!! Fantastiska inrökta mysiga koppen. Som numera inte alls är lika mysigt... Där var nog inga udda koppar när jag tänker efter men gratis påtår i oändlighet på kaffe och man fick tre tepåsar när man skulle sitta en hel dag. Och en påse räcker ju som bekant till minst 3 koppar te (på den tiden var smaken inte så noga). Kaffe och te kostade 18 kronor vilket var ganska dyrt egentligen (10 år sen!!) men eftersom man kunde fika en hel dag så var det värt det.
Senare stängde de och bytta ägare och öppnade igen. Sämre.
Puss
Permans cafe som var ungefär precis som ditt ställe, förutom att jag aldrig uppgraderade till rökborden. Sen blev det rökfritt och kebaberia och sen nåt annat och nu är det Jämtland Indiska Restaurang, vilken iofs har helt ok mat. Det fanns tom en fikarunda dåpåtiden eftersom det hängde olika gäng på olika ställen.
Detta hjälpte ju ej min 90-talsnostalgitripp.
Helena: Ja där minns jag att vi hängde en del under mitt Möllers-år. När den där lilla tanten hade det?? Happy times! Puss
Kristina: Lysekil var för liter för fikarunda tyvärr, men annars låter det som något vi hade kunnat ägna oss åt vi med.
Fast jag är rätt glad över att nittiotalet är över, trots allt. Kram!
Precis som Kristina hängde vi på Permans. Och på Gamla Tingshuset. Båda två jävligt svårslagna som stamkafé trots att det gått 10 år.
Precis som Kristina hängde vi på Permans. Och på gamla tingshuset. Båda två svårslagna som stamhak. Permans finns ju inte kvar men tingshuset var som jag mindes det senast jag var där vilket var när jag praktiserade på LT typ 2007.
Ja fast Tings går liksom i en egen kategori, det är som inget annat. Och snart sluts förhoppningsvis en cirkel om allt går i lås och vi får kontor där.
Kristina och Anton: Mycket besviken över att Anton aldrig tagit mig till detta ställe. Vi har fikat i Östersund massor med gånger men aldrig där. Nästa gång! Och då får du göra oss sällskap Kristina! Det blir ju extra bra om ni har kontor där, då kan du bara smita ut på en kafferast.
It's a date!