Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
11 juli, 2012, 15:08 i Personligt | 14 kommentarerHej på er. Jag är sjuk, hostig och trött, har på mig nya och alldeles för trånga skor och dessutom vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här bloggen. Framför allt det. Jag har frågat Anton, men trots att han är så smart så är jag fortfarande inte visare tyvärr. Jag älskar ju att blogga, jag vet inte hur många gånger de här dagarna som jag tänkt "Det här blir en bra bild till bloggen!" (generellt mitt största dilemma annars eftersom den här bloggen är text och inte bilddriven), men det är andra saker som kommit i vägen. Känslan av att det är så lätt för andra att ta del av mig, medan det motsatta inte gäller, låser mig. Och jag fattar att det här låter skitmysko för de flesta av er, men vissa saker är bara för hemska för att skriva på en blogg. Nästan för hemska att leva med också, men där har man ju inte lika mycket av ett val.
Så ja, jag vet inte. Kanske kommer jag på nån smart lösning snart, eller så kanske det börjar kännas annorlunda. Jag hoppas på något av det.
På ett hotellrum i Köpenhamn för några dagar sen. Och i huvudet såhär och hoppas att Krunegård har rätt.
0
Kärlek.
Anton: Du är.
jag hade en tid i livet med mycket avslappning och meditation,
det hände när jag kopplade bort allt och jag var tom -
en känsla av klarhet och jag kunde göra val med självklarhet,
(det är ju more to it förstås men det hände - seriöst)
kanske är det tiden för ett break? bara du kan veta,
jag skulle sakna dig i vardagen, du ger mycket av dig
Du får inte sluta blogga för då kommer min mamma sluta gå in på sajten!
Bästa, finaste du.
Vad tråkigt. Jag känner inte dig men den här bloggen är en liten ljuspunkt i tillvaron. Trist om du slutar. Jag antog att du var ledsen för att din hund hade blivit dålig, men det här låter förvirrande.
Jag fortsätter gå in på sajten, men jag hoppas du fortsätter skriva! Och när/om du har tid, så ska du skriva en bok (som jag vill ha ett signerat exemplar av...). Du har ett underbart sätt att skriva och beskriva. Kram från någons mamma
... oj, oj, oj, så anonym jag blev då... Inte van att skriva kommentarer, men ibland är det nödvändigt!
Dick: Det låter skönt. Jätteskönt faktiskt. Kanske något att testa när allt är lugnare. För så måste det väl bli, någon gång. Tack för fina ord, som alltid.
Annika: Haha!
Jo: <3
Åsa: Ja hunden är frisk igen (tack och lov!). Dramerna avlöser varandra här, ibland med kortare inslag för pausunderhållning då man får chansen att hämta andan lite. Önskar dock att pauserna var längre, och dramerna färre. Fast vem gör inte det egentligen..
Gunilla: Åh, vad snälla ord. Klart du ska få ett signerat ex, om jag någonsin lyckas få ur mig en hel bok. Kram
Johanna, sluta inte blogga <3
Åh snälla sluta inte blogga! Din blogg är den enda blogg som jag verkligen uppskattar, jag fullkomligt älskar ditt sätt att uttrycka dig, dina formuleringar, ironi och allt. Och bara en sån sak som att du drar en parallell mellan en kaffemaskin och doctor Who!
jag känner inte heller dig och jag förstår att det måste kännas konstigt att en massa främmande personer läser det du skriver men jag hoppas att det ändÅ känns lite bra att så många tycker om det du skriver. Och precis som ovanstående kommentar så hoppas jag att du skriver en bok en dag!
Amalia: <3
Camilla: Det är mindre det att främmande människor läser och mer det att människor som inte borde vara främmande läser (istället för att faktiskt prata med mig). Och det känns fantastiskt att ni tycker om det jag skriver! Och att ni skriver så snälla kommentarer. Jag hoppas också att jag tar mig för att skriva en bok en dag, men det känns ganska avlägset just nu. Är inte säker på att jag har en bok i mig. Tack för din fina kommentar!
Av rent egoistiska skäl hoppas jag att du inte lägger av med bloggandet. Blir alltid inspirerad av ditt sätt att skriva, din humor, och dina vackra bilder. Fullt understandable att vilja sluta, men hoppas innerligt att du bestämmer dig för motsatsen. Att man kan hoppas så mycket på att en total främling ska fortsätta dela med sig av sitt liv kan jag inte förstå... Vad du än bestämmer dig för är det viktigaste att du sätter dig själv främst.
/en tjej som hoppas att hon inte låter som en crazy-person.
<3