Och den fladdrande lilla bröstkorgen under mina fingrar

19 juni, 2012, 9:48 i Personligt | 6 kommentarer

Åh vad den här hundhistorien utvecklar sig illa. Mira sövdes till slut först igår kväll (ett och ett halvt dygn efter att vi sökt akuthjälp..), och då visade det sig snart att området var för inflammerat för att de skulle kunna tömma det som tänkt. De skar lite men det gick helt enkelt inte, så de tog bakterieprover och på torsdag får vi veta vad de visar. Tills dess får hon äta mediciner som förhoppningsvis dämpar svullnaden så hon kan opereras på nytt på måndag. Vid ett inatt kom hon hem, öm och trött. Hon hälsade och kramades och sedan somnade hon direkt i en hög vid min axel. Vi har blivit varnade om att hon plötsligt kan bli sämre och då måste hon tillbaka direkt, så hela natten har jag legat med en hand på hennes bröstkorg och kontrollerat hennes fladdrande andning. Anton däckade i feber och är alldeles för sjuk (såklart, timingen) för att kunna göra mycket alls. Det är så jobbigt för man märker att hon har så ont och det finns inget att göra mer än att hoppas att medicinen dämpar svullnaden (och att de chansat på rätt sorts antiinflammatoriskt – det får vi veta på torsdag) och mitt hjärta går sönder av att se henne kämpa runt med den lilla kroppen efter en ställning som gör lite mindre ont.

Så nu håller vi tummarna för att medicinen hjälper, snabbt, att hon inte får feber, att det inte är en tumör trots allt (veterinären kom med många uppiggande ord igår kväll..) och att smärtan försvinner fortare än fortast så vi får tillbaka världens finaste och piggaste lilla hund.