Mm, harmoni

28 juni, 2012, 10:12 i Personligt | 2 kommentarer

Började morgonen med att bli inlåst i källaren. Eller nej, det är inte sant. Jag började morgonen med nygräddade våfflor med mammas hemlagade hallonsylt (gjord på bär från buskarna bakom huset = min mamma är hipster utan att veta om det). Men sen blev jag inlåst i källaren. Vårt cykelförråd ligger nämligen där och när jag lyckats krångla ut min cykel, vilket är något av en kamp, och tagit mig genom korridorerna fram till den tunga järndörren... Så går den inte att rubba. Jag rycker, puttar, drar och sliter men nej. Den har gått i baklås. Det är andra gången det händer mig och jag kan ta mig ut på annat håll, men cykeln är inte riktigt lika smidig. Som tur är kommer jag på att Anton ligger några våningar upp och sover, så jag ringer och hoppas att han ska kunna öppna dörren utifrån. Det kan han. Sedan utspelar sig det här:

Anton öppnar dörren. Jag skyler ansiktet mot det stickande solljuset utanför, lite som en vampyr i Twilight (minus diamanthyn). Har trots allt stått i en mörk källare i tio minuter.

Jag: Tack.

Anton: Testade du att trycka på dörren?

Jag stirrar på honom med förakt och min hjärna skriker NEJ DITT PUCKO, JAG HAR BARA STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH GLOTT FÖR ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR SÅ JÄVLA KUL ATT HÄNGA I FUKTIGA KÄLLARE. Säger inte det. Han har ju trots allt gått upp och släppt ut mig. Säger istället "Vad tror du pucko?".

Anton: Det har aldrig hänt mig. Dörren har alltid fungerat utmärkt med mig.

Min hjärna skriker DU HAR ALDRIG VARIT MED OM EN JORDBÄVNING HELLER MEN JAG TROR INTE ATT DU BETVIVLAR ATT DE FAKTISKT SKER ÄNDÅ. Säger inte det. Påminner inte heller om när samma sak hände mig med vår ytterdörr gång på gång och han vägrade tro på mig ändå tills det hände en gång när vi kom hem mitt i natten efter en Londonsemester och stod i trappuppgången och fick panik eftersom det inte gick att komma in. Säger istället att vi borde kontakta vaktmästaren och be honom att kolla på låset och nu har jag inte tid att stå här längre så hejdå.

Vi är ett så harmoniskt kärlekspar som ni ser. Tjurar och fräser och kramas och pussas och säger pucko och älskling och fnissar åt det i efterhand. Två hetsiga och envisa. Men som förlåter på ett ögonblick och älskar en livstid.