Hej verkligheten, varför bankar du mig i ansiktet?

12 juni, 2012, 15:21 i Personligt

Det är dag tre av hela havet stormar i mitt huvud. Ni vet när man tror att saker, människor till och med, är på ett visst sätt. Och så är de inte alls det. Och så står man där med bitarna och försöker pussla ihop dem till en bild så man förstår vad det är man tittar på, men allt är bara skevt och förstört. Och även om man lyckas få ihop det så är det en deformerad bild full med fult ihoptejpade revor som man har framför sig. Ta ett steg tillbaka, omvärdera, rensa. Och försöka att inte hata för mycket på sig själv för att man släppt människor inpå.

Ungefär så.

(PS 1: Innan ni hoppar till slutsatser och tror att jag skriver om Anton – absolut inte. Anton är den finaste människan i världen och jag älskar honom lika mycket som alltid. Eller kanske till och med mer, om det går.)

(PS 2: Kryptiska blogginlägg. Visst hatar man dem?)