Nu saknas bara en yogamatta

8 maj, 2012, 21:27 i Personligt

20120508-211450.jpg
Dricker kokosvatten på väg hem från yogan och känner mig lite som en hollywoodstjärna. Det där färgglada i bakgrunden är förresten mina nya löparskor från Merrell, såna där för barefootrunning. Känns lite som att gå runt i strumplästen, men på ett skönt sätt. Fast jag tror nog att nästa löptur blir med mina vanliga, för när man är ny på barfotalöpning ska man bara springa runt en tiondel av det man vanligtvis gör - och för mig blir det läskigt kort, hehe. Men jag ska promenera in dem lite tänkte jag, sen ska jag testa! När man får in tekniken, som skiljer sig från hur man springer i vanliga skor med dämpning, så blir man snabbare.. Eller ja, i teorin i alla fall.

20120508-212429.jpg
Här syns de lite bättre. Pigga va?

PS Har pratat med mamman nu. Eller hon väste och jag koncentrerade mig djupt för att höra. Men nu är hon hemma igen, fullpepprad med mediciner, och förhoppningsvis kan hon stanna där. Tack för era fina ord! Jag tror inte min hjärna låter mig riktigt ta in vad som hände och det är rätt skönt ändå. Tack skyddsmekanismer. Utan er skulle jag aldrig kunna blogga om nya skor.

Dela på Facebook 0

Mamma

8 maj, 2012, 8:07 i Personligt

Ni har alla sett en ambulans i utryckning. De blinkande blåljusen, bilarna som kastar sig ur vägen, den halsbrytande farten. Igår kväll låg min mamma i en sån för att slussas från ett sjukhus till ett annat.
Jag hade somnat tidigt, jag mådde inte helt bra, och väcktes vid halv tolv av mobiltelefonen. Instinktivt vet man att inga bra nyheter levereras på det viset sent en måndagskväll, men kroppen går som på autopilot och svarar ändå. Sedan får man det korta förloppet återberättat för sig och man säger "okej" som en helt vanlig person trots att något har börjat surra ordentligt högt inne i huvudet och man inte är helt säker på vad det är Tommy berättar men det låter i alla fall exakt som min barndoms värsta mardröm. Vi lägger på och migränen som däckat mig tidigare på kvällen slungar mig in i någon slags dvala av blixtrar, blåljus och döda mammor. Mitt i natten kommer smset, det förlösande, och mammas ord får full effekt. "Sov nu Johanna".

Idag vaknade jag, klädde på mig och skickade ett sms. "Lever du?". Jag önskar att jag skojade. Det normala hade varit att ringa, men det där okända i halsen som gör att hon har svårt att andas gör också att hon inte kan prata. Hon skojade om det igår, skrev att hon faktiskt har ett tryckande behov av att prata, men idag är det jag som har ett tryckande behov av hennes prat. Det vardagliga, med den vanliga rösten. Inte den jag hört de senaste dagarna, den där bokstäverna vägrar låta sig tämjas. Den med styrkan av en obefintlig bris.

Hon svarar. Hon vill dricka något och äta frukost och det får hon inte för läkarna, men hon skriver att hon fått en tandborste och att hon tänker smita in på toaletten och svälja lite vatten när hon borstar. Som en envis jäkel och då hör jag äntligen min mammas normala röst igen, visserligen inuti min kropp, men jag kan le och släppa ner axlarna lite.

20120508-080612.jpg
Min hand. Jag tror att den är lik mammas, minus all värksvullnad.

Dela på Facebook 0

Följ mitt RSS-flöde