The gift that keeps on giving

2 november, 2011, 18:19 i Personligt

Fattar ni hur jävla förbannad man är när man väljer att gå hem sju kilometer i novembermörkret med femtoncentimetersklackar istället för att ta tuben? Den här dagen har bara fortsatt att ge, från de mest oväntade håll dessutom.

0

Imitation of life

2 november, 2011, 12:27 i Personligt

Vidrigt är det. Livet och alltinget. Det känns som om jag inte borde skriva det här, för det här är en rosa blogg (bara titta på inramningen) där man ska bli glad och mysig och kanske få ett nagellackstips eller två. Och jag är den personen, också, men inte nu. Aldrig mer känns det som, men så vet jag av erfarenhet att det inte blir. Inte ens när det absolut värsta händer blir det så. Men jag önskar att jag var en butik för då skulle jag hänga ut en skylt där det står "STÄNGT i väntan på bättre tider" på dörren. För de kommer, hoppas jag.

Ironiskt nog var psykologen så himla nöjd med mig i måndags. Jag har lärt mig duktigt. Varit bra. Gjort som jag ska. Människor med mitt kontrollbehov måste ju vara varje KBT-förespråkares våta dröm. Gör exakt som jag blir tillsagd och mer därtill och oroar mig för att jag kanske kunde ha gjort ännu mer. Får det lov att vara lite strössel på körsbäret på grädden på moset? Jag fick göra lite tester och efteråt jämförde vi med hur det var när jag började. Jag har gått från långtuppeitaket till normal. Nu är jag som ni. Haha. "Det känns fantastiskt" sa jag som en duktig (inte göra någon besviken, inte ens din psykolog) och så gick jag därifrån för sista gången det här året. Och kvar på kontoret satt psykologen och var nöjd över att ha lyckats hjälpa ännu en trasig själ till ett lite bättre liv.

Sen fanns det andra tester. Där mina färska siffror var sämre än i våras. De siffrorna är svårare. Envisare. Etsade. Men jag fick råd. "När du känner så ska du schemalägga ditt liv. Göra allt precis som du brukar. Nytta och nöje. Båda bitarna är lika viktiga, du får inte glömma en." Och jag nickade, för jag förstod ju. Om jag imiterar mitt eget liv blir det bra. Någon gång blir det bra, bara jag är tillräckligt flitig med imitationerna. Bara jag är duktig nog så kan jag imitera mig frisk.

Det lustiga är att läkaren jag var hos igår sa samma sak, men med andra ord. Om jag äter diverse tabletter så kan min kropp imitera en nästan frisk kropp. Förutom på det enda sättet som räknas. Men jag slipper nog cancer. Jag satt där på den hårda stolen och stirrade på den ännu hårdare läkaren som berättade en massa saker om min kropp och min framtid med en röst som var lika steril som rummet vi satt i. Jag såg hennes mun röra sig och blev förvånad över att även min mun kunde vara lika steril och känslokall  när den ställde frågor om framtiden. Varje gång min mun hade rört sig stirrade läkaren på mig en stund innan hon svarade med långsam röst, som om hon tilltalade en förståndshandikappad. Jag kände mig dum och slutade fråga. Hon kunde lika bra ha snärtat mig över fingrarna med en linjal. Visste att min röst hade blivit liten och darrig på insidan så jag stirrade tomt på ett papper istället. Läkaren blev nöjd och bokade in återbesök om ett halvår, tack och hej. Jag fick därifrån med hennes skräckhistorier om smärtor så våldsamma att man hamnade på akuten ringandes i öronen.

Nu vet jag nästan ingenting och allt på samma gång. Anton frågar och jag vet inte. Allt det där jag visste vet jag inte om jag vet längre. Eller om det gäller mig. Jag vet inte var jag ska vända mig. Men jag vet att jag borde imitera. Fysiskt och mentalt. Hämta ut tabletter. Skriva scheman. Problemet är bara att jag inte vill. Det enda jag vill är att ta mig till fredag kväll så jag kan krypa ner i sängen och inte stiga upp därifrån förrän på måndag morgon igen. Jag vill ställa in alla planer och inte träffa någon. Istället för mentala bilder av blommor och gröna ängar föreställer jag mig inlåst i en fuktig mörk källare utan dörrar. Vill bara stänga in mig där och dra med mina flagade naglar över det stampade jordgolvet tills de bryts bakåt.

Men jag antar att jag borde måla dem rosa istället.

0