En dag på akuten

Det här är inte min vecka. Skulle egentligen vara på Finest awards ikväll, och på jobbet just nu, men så blev det icke som ni förstår. När jag äntligen lyckats återhämta mig från influensan (japp, inte en förkylning fick jag lära mig idag på sjukhuset) så tror ni inte att jag ramlar omkull på en isfläck typ preciiis utanför jobbet? Jomen såklart. Och tror ni inte att jag lyckas vrida benet i någon mycket märklig vinkel och får så inihelvete jädra pissont att jag bara ligger kvar och rullar runt i regnvattnet och inte kan ställa mig upp? Jomen såklart. Känns så jävla ironiskt att jag när jag väl har ett par platta skor med grov sula så ramlar jag och slår mig sönder och samman. Anyways så låg jag där i regnvattnet och bara typ ville dö av ont (fatta hur ont det gör när man inte ens skäms över att man ramlat?) och funderade på om min knäskål låg nere i skon för så kändes det ungefär (alltså "funderade" som i tankehetsade, jag var ganska övertygad om att jag aldrig skulle kunna gå igen). En man i min ålder gick förbi på andra sidan gatan. Tittade på mig. Gick vidare mot vad jag hoppas är en plågsam död. Sedan kom två jättefina tjejer (who run the world?!) och räddade mig. Alltså verkligen. Och jag skakade som en polaroidbild och ville kräkas och sånt. Mm. Stoisk. Sedan mötte vi en annan finfin tjej och kollega (alltså igen, tjejer är så fina. Vill nästan bli lesbisk och sånt nu) som ringde taxi och så åkte jag till akuten. Taxigubben var också snäll (okej killar är också fina, alla utom han som gick förbi när jag låg på marken) och fick liksom släpa mig in i väntrummet. När det väl blev min tur så var det plötsligt en kilometer fram till disken och jag skulle hoppa dit, vilket jag gjorde och det gjorde så inihelvete ont att mitt och sköterskans samtal började såhär "Helvetessatansallahoror!!" och så låg jag framåtböjd över disken och mumlade saker in i hennes tangentbord. Aaah, the memories. Sen fick jag vänta mer och så kom Anton och skulle flytta över mig till en rullstol. Han hade givetvis lyckats hitta en trasig rullstol vilket jag inte uppskattade. Liksom, alls. Kanske anklagade honom för att försöka döda mig. Sedan undersökning och då var jag tvungen att krångla av mig jeansen. Jävligt oskönt. Då inser jag dessutom att jag inte alls hade valt rätt sorts trosor för läkarundersökning. När man ska ligga och vifta med benen i luften medan någon står vid knät och tittar upp på dig, ja då vill du ha ett par rejäla bomullstrosor på dig. Det vill man. Men det man har är ett par hudfärgade stringtrosor vars främsta uppgift är att inte synas under den jättetighta paljettklänning man tänkt ha på sig på kvällens gala. Om doktorn trodde att jag var troslös? Antagligen. Om doktorn var en snygg, trevlig, rolig man i min ålder? Absolut. Lyckades dessutom missuppfatta honom och orsaka mindre hysteri. Han sa "Känner du när jag rör här?" och smekte lite lätt på utsidan av mina strumpor. Det gjorde jag. Problemet var bara att jag trodde att han sa "Känner du dig RÖD här?", varpå jag sa nej. Vi var en sekund från fullfjädrat Greys anatomy-avsnitt och dramatik som "She's coding, get her ready for operation NOW!" innan felhörningen uppdagades. Hade annars varit världens mest avslappnade och coolaste förlamade person, vilket hade varit häftigt.

Sedan åkte jag runt på en bår under en filt med superfräsig "Tillhör landstinget"-text som säkert legat på ett lik. (Uppskattade för övrigt inte att de kallade mitt fordon för "bårvagn", fick mig att tänka på döda människor och bårhus. Och zombies.) Ibland röntgades jag. Ibland väntade jag. Ibland åkte jag till ett nytt ställe. Ibland fick jag och båren stå under ett skåp där andra människor skulle sätta sitt kiss och ibland undrade jag om någon skulle råka hälla sitt kiss på mig. Vanliga sjukhusgrejer. Kändes väldigt Scrubs alltihop (Anton, tillika fordonsföraren, frågade en gång om vi skulle köra jättesnabbt i korridoren och skrika "Eagleee!" men jag avböjde). Sen fick jag veta att inget var brutet och att jag kunde få kryckor och åka hem och att jag skulle komma tillbaka om det inte slutat göra ont om en vecka. Och juste, att jag hade feber vilket ledde till förhör av tredje graden ("Vilka länder har du varit i senaste året?", "Har du vårdats utomlands?" och "Har du precis varit sjuk?"). Och sedan haltade vi hem och sen somnade jag.

Allt det här hade varit skitspännande om det inte vore för att det också gjorde skitont, och faktiskt gör ont fortfarande. Men man kan ju inte få allt. Och jag fick ju ett snyggt armband på köpet.

Been there, done that, bought the t-shirt. Fast ja, ett gratisarmband då.

Roligaste autocorrectet

Här bakom gömmer sig Sveriges för tillfällets fulaste person. Inte nog med att näsan är sådär klassiskt röd och fnasig som den gärna blir efter ett par dagars näsduksmissbrukande, ögonen har dessutom krympt till små springor och ögonlocken är decimetertjocka. De rinner i samma tempo som näsan vilket förhindrar linsanvändande och gör att jag tvingas ta till glasögon. Tyvärr är mina glasögon missformade så de glider av mest hela tiden vilket gör att jag slänger av mig dem i irritation och därmed är halvblind. På riktigt alltså (jag ser bara en decimeter fram utan linser/glasögon). Hör knappt heller på grund av svullna örongångar och luktsinnet svek i förrgår, vilket bara lämnar känseln kvar. Så när jag går in i saker känner jag det i alla fall. Skönt. Har byggt en liten borg av stelnat snorpapper runt mig, så tur i oturen är väggarna mjuka. Fast otur igen att de är täckta av snor och ögonrinn (känns ju fel att kalla det tårar för då tror ni kanske att jag ligger här och gråter och det gör jag ju inte. Jag ligger mer och rinner).

Fick dock det roligaste krya på dig-smset i hela mitt liv av chefen. Det stod "Åh, stackars dig! Hoppas att det blir mycket värre snart!". Två sekunder senare kom "Bättre!! Hoppas det blir mycket bättre snart! Dumma autocorrect!". Då skrattade jag. Tack Karin!

Annons:

Ignorera mera

Ut i natten. Näsdukar i väskan.

Skål darling!

Jag, Anton och afternoon tea toppat med champagne. Vi firar hans jobbframgångar och njuter av ledig helg tillsammans. Ikväll väntar tapas på La cucaracha tillsammans med fina kulturvetarvänner som tillfälligt flytt Göteborg (samt några som flydde för länge sen). En fin dag som bara förstörs av en ond hals, rinniga ögon och ett lite läskigt ont i hjärtat(??). Testar att ignorera det och hoppas att det försvinner. Skål på det!

If you act like a piggis, piggis will come. Typ.

Annons:

Jag pratar skit med Gry Forsell

Jag passade på att ta en snabb pratstund med Gry Forsell när jag var i Big brother-huset i onsdags. When in Rome liksom. Vi pratade... om bajs.

Pigga, söta Gry som är precis lika pigg och söt IRL.

Så Gry, skulle du kunna bo här inne i 100 dagar?

– Med kamerorna? Nej.

Men om du var tvungen att vara med i en dokusåpa, vilken skulle du välja då?

– Åh vad svårt! Hm. Farmen kanske?

Inte BB ens under dokusåpatvång alltså?

– Men alltså, jag skulle inte kunna bajsa här! Jag skulle få så ont i magen. Även om vi aldrig visar vad som händer på toaletten så finns det ju en kamera där för att de inte ska kunna gå in och göra grejer som de inte får, som att viska till exempel, och bara vetskapen om att det finns en kamera där.. Nej, det skulle bli svårt.

Vad är ditt bästa BB-minne från förra året?

– Åh det var absolut när Martins syrra kom, det var helt fantastiskt. Han bara stod där och grät, det var under Freeze-uppdraget. Kolla, jag får gåshud bara jag tänker på det! Det va så jävla härligt. Samma med Peters exfru, det var också fantastiskt.